Du och jag

 
10.1.2016. 19:33.
Vi har bestämt träff på Giselastraβe halv åtta. Jag gömmer mig i en av tunnelbaneuppgångarna för det regnar så fasligt. Det är min första riktiga dejt och jag skriver till Gwendolyn att jag hoppas att du inte dyker upp. Fast det gör jag egentligen, det är bara nervositeten som har tagit över. Du smsar och ber om ursäkt för att du är sen och ber mig gå över gatan. Du är tre centimeter kortare än mig och det blir inte bättre för att jag har på mig mina vinterskor, men när vi börjar gå till cafét och du ler och skrattar tänker jag att det inte spelar någon roll. Cafét har kuddar i fönsterna och rosa rosor i glasburkar omgjorda till vaser på borden. Jag märker att det inte blir som du tänkt dig när alla fönster är upptagna och ber mig välja ett bord. Sedan pratar vi mycket, om allt och ingenting och jag märker att du har sådana farliga skrattgropar i kinderna. Precis som jag. Du pratar om din lägenhet, högst upp på Hohenzollernstraβe och när cafét ska stänga följer jag med dig dit.  Fast jag inte känt dig mer än två timmar. Nyfiken. Skriver sms fulla av lyckorus till Hanna medan du är på toaletten. Vi klättrar upp på ditt tak och beundrar München en söndagsnatt. Jag måste hålla dig i axeln medan jag vänder mig omkring för att få se Olympiaturm och Frauenkirche från en ny vinkel. Där och då vill du kanske kyssa mig, men det får du inte, jag tycker att det är för klyschigt och jag har ännu inte bestämt mig för om du får göra det. Tillslut blir det för kallt, jag fryser och vi klättrar ner och in genom ditt fönster och förflyttar oss till köksbordet. Försöker övertala dig om varför Lund är bäst att åka till under ditt erasmushalvår. Utbyter erfarenheter, försöker växla till tyska men vi märker båda hur konstigt det blir. Du har redan vant dig vid att prata engelska med mig och många ska undra senare varför vi inte börjat på tyska, när jag kan det så bra. Och jag ska svara att jag faktiskt inte vet varför det blev så. Från köket till sängen, det går så fort, jag försöker kontrollera situationen med att min sista sbahn faktiskt går snart, men plötsligt går det inte längre. Plötsligt blir allting så oseriöst, jag låter dig kyssa mig, utan vår kontroll blir det plötsligt en lek. I takt med att natten pågår utanför rämnar allt det vi sagt på cafét, påväg hem och i ditt kök. Det känns som allt det fina förstörs. Men du somnar bredvid mig och verkar nöjd med din insats. Och dagen efter när du släpper av mig vid sbahnen är det som om någon har dragit upp ridån, tryckt på en knapp, fått oss att vakna ur drömmen. Du kysser mig hejdå och jag vet inte om det är för gott eller på återseende. Jag kommer på mig själv med att fundera över om det hade blivit annorlunda om vi stannat där vid cafét, tackat för oss och gått skilda vägar hemåt. Jag tror det värsta om dig på grund av tidigare erfarenheter och i min dagbok den kvällen skriver jag, oavsett vad så får du aldrig träffa mig igen
 
 
30.1.2016. 20:43.
Du har bjudit hem mig på middag. Jag får bestämma receptet och sätter dig i arbete. Jag har lagt ett pastarecept från Calle Schulmans instagram på minnet som jag nu letar upp i appen. Det blir sådär, inte alls lika bra som Calle Schulman beskrivit det. Kanske för att jag sagt åt dig att skippa vitlöken, och medan jag står och sköljer tomater undrar du varför, och jag säger att även om maten smakar bättre då så kommer inte du att göra det sedan. Jag vågar inte vända mig om för att se din reaktion. Det är jag som tagit initiativ till att ses den här gången och vi har smsat lite från och till i några dagar. Du har bestämt dig för att åka till Göteborg, inte Lund, till hösten. Och jag tänker att det är skönt att inte bära ansvaret till ditt val. Vi äter och pratar och utbyter låtar och låttexter med varandra innan du säger att vi ska förflytta oss in i ditt rum. Jag frågar om det är din signal för att ha sex, och du låtsas att du inte förstår vad jag menar. Åtminstone tror jag det. Jag fryser, virar en filt om mig och sätter mig på sängen. Sist jag var hos dig frös jag så, och nu känner jag att du redan förberett värmeflaskor under täcket. Eller så kanske det bara är en slump. Pekar på dina analoga kameror som står på en hylla över skrivbordet och du säger att du har en hel film kvar i den ena som behövs fyllas med kort och sedan riktar du den mot mig. Jag försöker gömma mig under filten men du säger att du inte kan se mitt leende om filten är ivägen. Så jag tar bort den och låter dig fånga mig där genom sökaren, förevigt. Dagen efter gör du nutellamackor och sedan möter jag Hanna i stan och kan inte sluta tänka på dig. Lyssnar på låtarna du spelat för mig om och om igen i flera veckor.
 
 
16.2.2016; 24.2.2016; 3.3.2016; 9.3.2016; 16.3.2016
Vi träffas hos dig, vi går ut och äter, vi åker tram, vi lyssnar på musik tillsammans, vi somnar bredvid varandra, vi pratar svenska fast du inte kan och du rättar mig på tyska. Men det börjar bli jobbigare för mig att lämna din lägenhet om morgnarna, att gå ner för alla dina trappor och gå mot tunnelbanan och inte veta när vi ses igen. Jag försöker fråga dig vad du vill och du svarar att du vill fortsätta som det är. Jag försöker tänka på det du sa någon gång i februari, om att inte tänka så mycket, men det är ju inte sån jag är. Jag tänker och det är min absolut starkaste och svagaste del av mig själv. Jag är inte kär men ändå hatar jag att gå hela vägen hem från sbahnen om morgnarna, med rufsigt hår och tom mage. Din lägenhet är en låtsasvärld och varje gång jag öppnar dörren för att lämna dig dagen efter är jag ute i verkligheten igen. Jag är tvungen att göra en separat lista på spotify med "dina" låtar för att skydda mig själv. När min tyskakurs börjar i närheten av ditt kvarter hoppas vi nog båda att kunna ses oftare. Jag glömmer av misstag min kofta hos dig en av kvällarna och hämtar den en onsdag före kursen börjar, det är precis dagen innan Jackie ska komma och hälsa på i några dagar. Allt är som vanligt. När jag går säger jag att nu ses vi nog inte på en månad, för jag ska hem till Sverige en vecka och sen ska du också resa. Du verkar inte särskilt berörd men när jag går därifrån är det en liten del av mig som inte riktigt vet vart den ska ta vägen. På tyskalektionen kan jag inte koncentrera mig alls.
 
 
20.3.2016. 15:42.
Du skriver hej och undrar hur dem senaste dagarna varit. Precis då ska jag gå igenom säkerhetskontrollen på Franz Josef Strauss tillsammans med Jackie och Gwendolyn och jag svarar som vanligt fastän min värld vänts uppochner. Jag skriver att mamma blivit sjuk men det märks inte på orden hur rädd jag är för framtiden, fastän jag vill så innerligt att du ska förstå. Senare den kvällen när jag är hemma och själv på mitt rum kan jag andas ut för första gången på flera dagar. Jag är ledsen för att jag inser att även om du och jag kanske var dömt att misslyckas redan från början, finns det nu absolut inget hopp kvar. Jag är ledsen för att vi kommer att ta slut mycket tidigare än jag velat. Jag skriver försiktigt att jag tror att jag saknar dig, men vi har aldrig pratat om känslor förut och du svarar skämtsamt, att vem hade inte. Jag förklarar att jag antagligen inte är kvar i München efter april, jag vill inte tro att det är sant när jag skriver det men du ska till Brasilien och ser fram emot det massor. Veckan därpå är jag tillbaka i München och då är du på andra sidan jorden, du skickar bilder på vackra soluppgångar och sevärdheter, berättar om vad du och din kompis varit med om. Men jag har redan ägnat föregående vecka åt att umgås med familj och vänner, att smälta alla nya känslor och dem jag känner för dig är svårare att leta fram nu än tidigare. Men jag vet att dem finns där. 
 
 
12.4.2016. 19:26. 
Hanna och jag har jättekul. Vi kör en spontanare till Innsbruck en helg och med bilder på sol, fint bebyggd stad i kontrast med snötäckta berg försöker jag konkurrera med dina tropiska motiv. Det går sådär och jag märker att det inte spelar så stor roll längre. Jag passar Lovisa och Arvid två omgångar, myser, leker och pratar tyska med Vivica. Tänker på vad Gwendolyn sa medan Arvid sitter i mitt knä, när man har honom behöver man ingen annan av motsatt kön. Jag och Hanna hinner med att testa CRUX på en onsdag och helgen efter det går vi och ser The 1975 live i Zenith som jag längtat så efter i 10 månader. Jag dansar och sjunger med till nästan varenda låt och det enda som finns är Matty och hans låttexter. Dagen därpå är det måndagen som du landar i München igen och jag inser att jag skulle kunna sitta på ett plan hem nu om det inte vore för dig. Konserten var det enda som höll mig kvar i två veckor. Den tredje veckan hoppas jag att det ska vara du, men när du ställer in vår träff på tisdagen ca en halvtimme innan jag ska ta tåget vill jag bara strunta i allt. Jag är så avundsjuk på dig för att du har en massa fina ambitioner och studieprioriteringar över mig och trött på mig själv för att jag bara går och längtar efter dig. Jag och Hanna går ut två dagar i rad och drar igenom ett gäng barer och klubbar och jag märker att jag snart inte orkar fortsätta pressa ner känslorna för dig under allt annat, men hon har varit min räddare, inte du. Jag skriver i min dagbok att när jag lämnar München kommer du att fortsätta som förut, du kommer att ha kvar fotot på mig i din kamera och det enda jag kommer ha kvar från dig är känslorna du gett mig. 
 
 
16.4.2016. 20:01.
Jag sitter i din bil påväg till en utsiktsplats vid Allianz Arena. Det är soligt och mysigt och jag påminner dig om att du sagt att din bil varit sönder tidigare och undrar varför du inte bara köpt en ny istället för att reparera den. Du säger att du på det viset inte behöver vara orolig för att någon kör in i den och förstör den och jag jämför den med en gammal Nokiatelefon som man kan tappa i golvet hundra gånger utan några problem. Du minns inte rätt väg till utsiktsplatsen så vi parkerar vid ett skogsparti i närheten, som ligger precis vid Isar. Vi pratar, skrattar och är lite nervösa båda två. Vi har inte setts på exakt en månad och jag ångrar att jag varit så envis över att träffa dig. Skjutit upp det till sista minuten. Jag visar hur man kastar macka med stenarna i floden och du gör det till en tävling. Jag avskyr tävlingar men med dig känns det som att jag alltid vinner oavsett hur det går. Vi kysser varandra och pratar om inga speciella saker och jag märker hur intensiv stämningen blir mellan oss. Du börjar leta efter aktvänliga ställen bland alla buskar och träd och jag skrattar av spänningen. Men solen hinner gå ner och jag föreslår bilen, och du har ändå inget bättre förslag. Vi är rosiga om kinderna när vi kör från skogsparkeringen och du är tvungen att ringa din mamma för du minns inte var det där stället låg som hade så god Kaiserschmarrn. Vi hittar dit tillslut och vi delar på en stor tallrik, och fastän vi knappt orkar så äter vi upp allt. Vi kör hem till dig, vi lägger oss i din säng som så många gånger förut, du visar fler bilder från Brasilien och sen checkar vi in mig online. Du säger att du tänkt på mig medan du hört en låt och spelar upp den för mig, jag lägger diskret till den i min lista. Sen försvinner du en stund och när du kommer tillbaka luktar du rök. Jag frågar varför du inte sagt något, du trodde inte jag rökte, men det slutar med att vi flyttar oss till vardagsrummet och släcker alla lampor så att bara månen och stjärnorna lyser in. Allt är perfekt. Efteråt tar jag alla våra kläder in till sovrummet och får en stor klump i magen. Jag är hemma om 24 timmar. Ligger tätt intill dig och säger att jag inte vill slösa bort den sista tiden med att sova. Vi pratar om min mamma och du frågar mig om jag tänker på det ofta. Kramar mig lite hårdare. Jag svarar att det är svårt att förstå medan du klappar mig över kinden och huvudet, på ett sätt som ingen annan kan göra. Du säger att du googlat sjukdomen och för första gången känns det som att du förstår. Sedan pratar jag om dig, och med andra ord som jag inte har lagt på minnet säger jag att jag innerst inne valde att stanna en extra vecka för att jag ville träffa dig en sista gång. På sms tidigare under kvällen har jag skrivit att jag bryr mig mer om dig än vad du bryr dig om mig, och att jag därför inte kan träffa dig. Att jag måste komma över det vi har, även om jag önskar att jag inte behövde. Du skriver att det bara kan bli ett fint sista minne, och eftersom du ska plugga i Göteborg till hösten behöver det inte vara hejdå förevigt. Du säger att det är synd att vi inte träffats tidigare och mitt hjärta vill sjunka till underjordens botten. Jag håller om dig och när du somnat stänger jag av musiken. Morgonen därpå är det jobbigt tidigt. Det är tyst och stilla överallt och du är jättetrött. Jag också egentligen, jag har vaknat flera gånger och tittat på dig, tittat på väggarna i ditt rum, på dina tavlor, dina högtalare, vykorten som hänger ner för din hylla, dina retrofåtöljer och din gamla källarlampa i taket. Jag säger att jag inte vill gå och du kramar mig, men du har ingen aning om hur mycket det svider att gå ut genom lägenhetsdörren för sista gången. Gå nerför Hohenzollernstraβe som ekar tomt och tyst, för det är en söndagsmorgon och klockan är inte ens sju. Jag måste hem innan min värdfamilj vaknar och sen måste jag hem. Klumpen i magen har förvandlats till en stor tung sten, som om det inte är nog att min packning väger på gränsen till för mycket. Jag städar ut det sista ur mitt rum, regnet hänger tungt bland molnen utanför och allting som precis var så nära mig känns plötsligt så långt borta. Flygresan varar en evighet och på kvällen förvandlas stenen i magen till tårar, jag gråter så all luft försvinnner ur bröstkorgen, det gör ont i mig, jag vill skrika men jag kan inte. Och jag tänker att det måste komma något bra ur detta annars kommer jag inte att överleva.
För varje minut och timme som går känns det som att du och München försvinner allt längre bort. Vill att rivmärkena från snåren vid Isar ska vara kvar på mitt smalben föralltid. Men jag har insett att du gett mig mer än bara känslor, du har gett mig viljan att göra sådant som jag blir glad av, som gör att jag mår bra. Du har öppnat dörrar och fönster till sådant jag inte visste jag tyckte om, du har fått mig att lära mig mer om mig själv. Jag vet fortfarande inte när vi ses igen. 
 
"Rent etymologiskt kommer nostalgi från smärtan att aldrig kunna återvända."
- Ur Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. 
 



När tiden stannar

 
Tyskland. Tack som fan. Tack för att du lärt mig så fruktansvärt mycket om mig själv, om politik, historia och mänsklighet och inte minst om öl och hipsterbarer. Jag beundrar mig själv så mycket, för att jag lärt mig flytande tyska som jag tycker så mycket om, för att jag lärt mig att ta hand om mig själv bättre, för att jag lyckats hitta tillbaka till all min kreativitet och inspiration igen. Till mitt målande och skrivande och fotograferande. Jag blir så varm när jag tänker på att jag fått lära känna Gwendolyn, Hanna och Janice. Att jag fått äta vegetariskt hos Vivica och Mattias flera gånger i månaden, för att sedan passa Lovisa & Arvid om kvällarna. Och inte minst, att jag, Charlotte och Patrick har börjat skratta och umgås mer än vi brukat.
I mars har jag fått mer energi. Förra veckan gick jag på Isabellastraße påväg till grammatikkursen och fick lyckorus över att körsbärsblommorna redan börjat slå ut. Jag har skrivit och skrivit. Jag har skrivit om låtsasvärlden i hans lägenhet som jag spenderat många nätter i, skrattat, pratat, haft sex och upptäckt musik som jag inte visste att jag tyckte om. Skrivit om ilskan och frustrationen morgnarna därpå, när jag klivit utanför hans dörr samtidigt som solen försökt värma mitt ansikte, som om jag förväntats vara glad för att jag inte vetat när jag skulle få se honom nästa gång. Jag har skrivit om gatorna i Schwabing som jag gått vilse på, om barerna kring Universität, om Pinakhoteken, om caféerna, Odeonsplatz, restaurangerna, trammen, Stachus, Marienplatz, Hauptbahnhof och Lehel där Hanna så lyckosamt bor. 
 
 
För en vecka sedan, medan vi satt allihopa i Englischer Garten som vi pratat så mycket om att vara i så fort det blivit varmare, ringer mamma.
 
 
Livet blir plötsligt än mycket grymmare och orättvisare än vad det redan är, trots att jag sitter på gräset i solen för första gången det här året. 
 
Speciellt för mamma. 
 
Sen måste jag ringa pappa. Höra allvaret i hans röst. Höra om sjukdomen jag inte vet särskilt mycket om. 
 
En sjukdom som inte går att bota. 
 
 
De senaste dagarna har jag skrivit och skrivit. Om sådant jag aldrig skrivit om förut. Om känslor jag inte känt tidigare i mitt liv. Om chock, om hur allt som varit fast gått sönder och flyter omkring, om hur ledsen jag är för att inte få spendera våren i München, åka till Berlin, fylla tjugo och fira midsommar utomlands. Om hur man kan tro att vägen man färdas på är ens egen, och hur livet sedan plötsligt kan svänga åt ett annat håll. Om hur man aldrig tror att det kan drabba en själv. Om att vara tvungen att säga upp mig från mitt tyska liv som jag precis börjat känna mig hemma i. Jag vill inte vara i Sverige, jag trivs inte här. Och om kaoset inom en som följer, förvirringen över vad som ska hända nu, ledsen över mamma, över ovissheten.
Helt plötsligt tvingas jag axla en roll jag inte alls är van vid. Svårt att veta hur man ska bete sig, vad man ska göra, vad som är rätt och fel, hur man ska ta emot stöd från vänner och bekanta, ska man över huvud taget öppna sig? Vad känns bäst? Hur vet jag det? Jag har aldrig tyckt om att stå i centrum. Jag tänker alltid på andra före mig själv. Jag kommer på mig själv med att skylla på folk som har det värre, på de som förlorat allt, vill inte lägga fokus på mig och på vad min familj nu måste gå igenom. Jag växte upp för längesedan, men aldrig har jag känt mig så vuxen som jag är nu. Svårt att hantera insikten över att jag nu måste ställa upp som pappas andra hand, svårt att förstå att mamma kanske inte finns mer om några år, samtidigt som jag får höra hur viktigt det är att jag inte får glömma bort mig själv i det här.
Det är så oerhört tungt det här, och det kommer bara att bli värre. Jag gör så gott jag kan, men precis som ni andra så förstår jag inte heller vad som händer. Och medan ni inte vet vad ni ska säga känner jag med er. Jag vet inte vad jag själv hade sagt. 
Men innan jag måste starta om på nytt ska jag spendera tre sista veckor i München. Leva, se The 1975, träna mina sista pass på Fitstar, ha fem tyskalektioner, dricka Helles, umgås med mina vänner, åka sbahn och njuta. Det blir bra.
 
Vill ni veta mer, har frågor och funderingar så tveka inte att kontakta mig. Jag är precis samma ofarliga människa jag var innan jag fick detta besked. Antingen över facebook eller epost, vad ni än känner för.
 
Ha det fint och ta ingenting för givet. Kram ♥



Vill känna mig behövd

Men jag måste faktiskt skriva, säger jag till mig själv. Tvingar mig själv, för att nu är det allvar, nu handlar det inte längre om att jag har skrivkramp eller saknar ork och lust, nu handlar det om att jag stänger inne allt och det är inte bra för mig. Att skriva för mig är som den där kaffen på morgonen för många, som att hålla igång och gå och träna eller att duscha varje dag. Det är något som jag måste göra för att må bra, för att hålla ordning på mina tankar och känslor, sortera, reflektera, reagera. Jag vill säga att det är årstiden och jag önskar så att det bara var den. Att det är februarimörkrets minusgrader, vind och kala buskar och träd som speglar mitt humör. Men det är tyvärr ett virrvarr av faktorer som påverkar mig just nu och jag lyckas inte riktigt reda ut allt trassel. Försöker då och då, men ger upp efter ett tag. Brukar tänka att jag är väldigt ordningsam och pedant vart jag än går, men i mitt huvud är det alltid kaos, det är en ständig kamp mot tankarna. Försöker vara lugn och låta det vara, men det är som att fönstret alltid slår upp på vid gavel så att alla papper och pärmar töms ut i en enda röra. Jag försöker stänga fönstret, spika och bomma igen det, men på något sätt öppnas det alltid och draget gör att allting börjar flyga omkring. Metaforiskt talat. 
Jag försöker hänga mig fast vid saker och ting som får mig att må bra, men nu efter gymnasiet är det få saker som distraherar mig. Det finns ingen redovisning att tänka på istället för om han vill ha något mer seriöst eller inte, ingen svenskauppsats att skriva istället för att ligga vaken i sängen och tänka på vad fan jag ska göra sen. Ingen fika med långa diskussioner efter skolan, inget sällskap hem, inga kramar på en daglig basis. Är det någon gång man känner sig vilse i livet så är det väl nu, men jag var inte alls förberedd på självsamheten som skulle följa efter och lämna mig att bada i ett massivt tomrum kantat av frågetecken. Det är ett högt pris man får betala för att ge sig ut på äventyr helt själv och jag börjar undra om jag är gjord för att klara mig själv. Har i hela mitt liv tyckt allra mest om att vistas bland människor, skaffa nya vänner, inte nödvändigtvis stå i centrum, men att alltid ha någon där har varit väldigt viktigt för mig. Får ofta höra att det är minst lika viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap, och visst gör jag det, visst är det en bra lärdom. Jag behöver vara själv ibland, zooma ut, lyssna på musik i kollektivtrafiken eller fixa sminket innan en utgång. Men sen räcker det för mig. Jag behöver få berätta, precis som jag gör här då och då, behöver få känna att folk lyssnar på mig. Att jag inte är ensam med mina tankar.
Och här, visst finns det vänner, men det är svårare och det är utmattande och jag orkar snart inte mer. Mycket handlar också om den familj jag just nu bor i, som ger mig allt utom en känsla av tillhörighet. Frihet har jag gott om, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den alltid. Jag är bara intressant när det handlar om deras barn och det tär på mig, får mig att vilja vara iväg från huset varje ledig stund men inser att jag inte alltid har någon annanstans att ta vägen, så jag är på mitt rum och försöker vara optimistisk fastän det känns som jag kvävs.
Trots allt vill jag inte hem, för jag vet att jag är lika vilsen där som här, att tomrummet inte kommer att försvinna för att jag somnar i min egen säng eller kramar om min bror. Men det kanske kan bli lite mindre åtminstone, så därför har jag bokat en resa hem till Sverige i påsk. En vecka att känna sig lite mer behövd gör mig förhoppningsvis gott.
 
München är så himla fint, men inte när jag är själv.



Tidigare inlägg
RSS 2.0