london

 
Jag har varit i London i helgen och hittat mig själv lite igen. Hälsat på vänner; Linnea, Lovisa och Gwendolyn. Flög från ett soligt Kastrup förra torsdagen och landade i mitt föredetta hem, där mycket har förändrats, mest i mig själv. Det kändes nu enbart som en stor stad lätt att drunkna i som jag inte tillhör längre. Jag tänker mycket på tillhörigheter, eftersom jag så himla gärna vill tillhöra något eller någon. Det blir så uppenbart efter gymnasiet när kontaktnäten sinar och alla i ens vänskapskrets drar på olika håll. Livet är ju så bara, och det är okej. Jag tänker mycket på att det är nog den största anledningen till varför jag känt mig mer själv än jag någonsin gjort under mina tjugo år. Börjar tänka på året som snart är slut och hur det har rent ut sagt känts som en överlevnad i perioder, tiden efter jag kom hem från München är bara suddig och sommaren som passerade kändes bara som en vecka. Jag har stressad och grävt ner mig och oroat mig och varit så himla ledsen i år. Känt mig sviken av min kropp och av livet som nyss börjat och är rädd för hur starten på mitt tjugotal kommer att påverka mig. Enough said, därför kändes det så skönt att få uppleva sådant som konstant pågår i vad som känns som paralella världar i andra städer; i London. Jag älskade (i) helgen, tatuerade mig i Brick Lane, drack champagne, myntade begreppet shoppingbakis efter en fredag på Oxford Street, grät, tappade bort min telefon, åt bakismat på wagamama, studerade utsikten från tionde våningen på Tate, hånglade, åkte nattuber genom ett tindrande London medan jag pratade lots of english. Skrattade, gosade med Gwendolyn och bakisfrossade i bär- och nutellapannkakor, drack te och pratade kärlek med Lovisa, Linnea och Anna. Mådde riktigt bra igen tror jag. 



Bis bald

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hej München och alperna. Wir bleiben wach bis die Wolken wieder Lila sind. Ungefär så var det i alla fall, mest varje helg innan Gwendolyn flyttade till Zell am See. Sedan lyckades jag och Hanna hålla nere det lite i alla fall, gick och gymmade om morgnarna och mös på Soda om kvällarna. Att jag inte ens känt de två människorna i ett år är helt jävla ofattbart. Man kommer aldrig varandra så nära som utomlands och jag saknar det så. Oktoberfest, att dra spontanare till Österrike, barkvällar i Schwabing, jag har skrivit om det förr. Det är inte så konstigt att vi blev kära i München ♥ 
Jag flyttade visserligen hem av en större anledning än den att stanna, men det har bara gjort att längtan växt sig större. Nu vet jag vad jag har framför mig nästa gång jag flyttar. Ärliga, raka och varma människor, en språkbarriär som jag med glädje tar mig över. Romantisering är min grej märker jag, men jag kan verkligen inte se mig själv bo här i Sverige i framtiden. Jag längtar efter att göra något till mitt, oavsett om det står att jag är svensk i mitt pass eller inte. Jag känner inte att jag tillhör någon eller något och det är så skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv, även om Tyskland har mig runt sitt lillfinger. 



Om året som gick

2015-12-14.
Om 18 dagar är det nytt år. Blandade känslor. Vill inte lämna det som var, har alltid haft svårt för att lämna och avsluta. Vara tvungen att börja om fastän det är bra som det är. Dras mellan min positiva och negativa sida att se på saker och ting. För allt är egentligen bara dagar som passerar och år, månader och datum är ett sätt för oss att strukturera upp våra liv. Och jag behöver inte look this much into it. Jag behöver inte känna att jag måste börja om, att det blir något helt nytt över en natt bara för att året ändrar siffra. Men det irriterar mig ändå, nostalgisk som jag är. Vill inte riktigt inse att jag blir äldre. Tanken på att behöva säga "förra året" när jag pratar om studenten eller Oktoberfest. Och det är väl en blandning av att vara nostalgisk och att ha åldersnojja antar jag; för om nästan exakt ett halvår blir jag tjugo år. När man de senaste tio åren faktiskt växt upp och känt sig forever young är det lite som att få ett ordentligt wakeup call. Vad ska du göra med ditt liv? 
 
Men jag vill hylla mig själv och mitt 2015. Det har verkligen varit ett sånt där stormigt år på gott och på ont, både på insidan och runt omkring mig, vilket gör det utan tvekan till ett av de bästa och nyttigaste åren i mitt liv. Inte nödvändigtvis för att jag äntligen gick ut gymnasiet och reste så mycket. Utan för att jag har vågat göra mer och vågat släppa på alla måsten. Vågat känna mig okej, vågat tro mer på vem jag är. För att jag börjat komma till insikt (eller åtmintone ett par steg på vägen) över vad jag vill, med mig själv och med mina drömmar. För att min kreativitet har börjat komma tillbaka, för att jag växt och fått uppleva en helt ny stad helt för mig själv. München är det första och kanske också största jag gjort helt för mig själv, utan vänner och familj. Jag har förbättrat min tyska, vilket jag har velat sen högstadiet. Jag har skaffat nya vänner och lärt känna en ny miljö på egen hand. Jag äger!!! I år har jag verkligen slitit, kämpat och gråtit men jag har samtidigt aldrig varit så stabilt glad och lycklig på samma gång. Jag är så tacksam för mig och jag borde börja cut myself some slack för det ibland. Ge mig mer tid att få andas och vila mellan allt. Tack Cajsa. Jag hoppas att dessa tankarna kan växa till något ännu större framöver. 
 
Här kommer några små ögonblick fångade på mobilkameran från 2015:
 
 
Min bror fyllde 16 i januari. Om drygt en månad fyller han 17. Är taggad på att få sätta honom på ett flyg till München i vår så han kan få ta sin första riktiga öl. (För ni har inte druckit öl förrän ni har varit i München).
 
 
Polhemskolan vann Superbowl igen. Ingen var förvånad men glädjen var lika stor som alltid. 
 
 
När jag tog den här bilden tänkte jag just precis att den skulle få pryda ett sånthär tillbakablicks-inlägg. Den får illustrera den eviga frustrationen och väntan på att få bli fri; studenten. Här genomled vi en filosofilektion medan våren växte utanför fönstret.
 
 
Jag har tidigare skrivit om hur stressad jag var i våras och fy vad jag behövde Berlin då i början av maj. Tänker ofta tillbaka på den fyradagarstrippen med glädje för det var första gången jag känt lycka på flera månader. Och ibland undrar jag om jag hade fått mer utav min aupair-tid av att bo där ett år istället, bland gröna och lummiga shoppingstråk och en mer avslappnad vardag. München är liksom som Tysklands Stockholm, trots att det inte bor lika mycket folk här som i Berlin. Är nog inte riktigt klar där... Werden mal sehen. 
 
 
Sen satte vi oss äntligen på bussen mot Prag över kristihimmelfärds. Denna bilden säger allt. Vi var mestadels glada och upprymda trots att vi gick vilse överallt. Äsch vi hade så himla kul. Saknar det!
 
 
Att detta ligger två minuter från mitt hus är guld. Här gick jag mycket med mina hörlurar mellan plugget och jobbet. För att bara få vara. Superviktigt.
 
 
Vi klädde flaket och målade det. En sån grej som man bara får göra en gång i sitt liv typ. Och jag kände mig stolt och glad som hade hjälpt till att komma på vad vi skulle skriva på det. Hade suttit och youtubat studentvideos sedan ett halvår tillbaka för att sedan sammanställa en lista på de roligaste flaktexterna jag sett. Mmjo jag var nöjd.
 
 
Fabulous five (inklusive jag bakom kameran). De var så himla fina denna dagen. Vi skulle på studentmiddag hos Linnea utanför Landskrona och solen sken och fastän jag var sjuk och kände mig ful så åt vi god mat och skrattade jättemycket med vetskapen om att det snart var vår tur!! Här var det fem dagar kvar för att vara exakt. 
 
 
Sa hejdå till Sa3h. Undrar vilka man kommer springa på om fem-tio år på Ica och undrar vad vi alla kommer ha åstadkommit by then. 
 
 
Sommaren flöt på och jag sade upp mig från BK och njöt av att vara fri på riktigt. Fri och pank det vill säga. Men jag mådde faktiskt bättre än jag gjort på länge. Och jag bestämde mig för att åka till Tyskland som aupair. Förutom att festa, fika, shoppa, sova länge och åka på äventyr runt Skåne så gick jag och morgonsimmade med mina kära föräldrar minst tre gånger i veckan. Här ser ni dem på min avskedsmiddag som pappa tillägnade mig på Grand Hotel i Lund. Det ska bli så skönt att få krama om dem på lördag efter fyra månader utan dem. 
 
 
Tyskland är en dröm. Jag är så glad att jag flyttade hit. München har nära till hela Europa, speciellt Österrike, och från där jag bor kan jag se bergen på en solklar dag. Hur fint är inte det på en skala!? Lyx skulle jag kalla det. Man blir alldeles salig av att vara omringad av dem, här på en bild från Garmisch. Det är så storartat. Det finns liksom inget liknande, det går inte ens att jämföra med Sveriges mesiga fjäll. Jag och Hanna planerar att resa rundor i vår förutom att sitta och glassa i Englischer Garten eller på diverse Biergarten's.
 
 
16:01 19/9. Första dagen på Oktoberfest. Vi började redan nio på morgonen och här skulle jag nog strax börja på min femte liter. No joke. Men först skulle jag stå i en lång toalettkö tillsammans med en italiensk tjej och lära mig vad kämpa hette på italienska, så kissnödiga vi var. Men minns inte vad det heter längre. Det finns nog ingen bättre bild på mig som beskriver mitt tillstånd alla fyra gånger vi festade till det under de tre veckorna. Sen dess har jag nog bara druckit typ två 33cl. Fyfan.
 
 
Avslutar med en bild på Hanna och Gwendolyn från ubahnen påväg till Marienplatz för att byta till Sbahn. The struggle of living stadtauswärts. Vi har haft så roligt tillsammans, vare sig det på klubbar i Sendlinger eller mysiga små cafén i Schwabing. Fyfarao vad vi har tindrat och tillsammans har vi kommit fram till - efter tre månaders erfarenhet - att killar i München kan vara riktiga ormar till fuckboys. Jag har raderat tinder nu pga för lite lagringsutrymme. Feminism har också varit ett av våra populära samtalsämnen, för jämfört med Sverige är det rena stenåldern. Hemmafrusystem med inställningen att kvinnor är dyrare att anställa får mig att vilja spy ibland. Men är det något vi alla har lärt oss så är det att allt löser sig. Det gör det faktiskt. 



Tidigare inlägg
RSS 2.0