Att vara själv

Jag ligger i sängen och tårarna rinner. Ibland blir det för mycket. Jag är som en ballong, uppblåst precis på gränsen till att spricka. Luften är mina känslor, och någon gång måste lite pysa ut för att jag inte ska sprängas. Tycker inte om metaforen. Tycker inte om mig själv när jag är såhär. Jag blir alldeles hopplös och ingenting i min hjärna fungerar ordentligt. Men om någon hade sett mig såhär och velat trösta hade jag inte kunnat ta emot det, det hade blivit för verkligt. Och jag är inte van vid att bli tröstad. Jag har legat här i en timme snart och klockan är bara tjugo över åtta en onsdagskväll. Men imorgonbitti ska jag träffa mammas läkare och det gör mig så kolossalt orolig. Över hela situationen. Ingen kan förstå hur jag känner och det är det absolut värsta med allt det här, för genom mitt skrivande har jag alltid velat få folk att förstå. Få folk att sätta sig in i hur saker och ting kan tänkas och kännas. Men ikväll är jag arg för att jag känner mig så jävla själv med detta, som att jag är den enda i min familj som packat väskan och står vid gaten, redo för avresa mot allt det här hemska. För det står på min biljett. Medan de andra i min familj står och trampar, ignorerar, analyserar och diskuterar om det verkligen har blivit rätt i systemet. Är det verkligen ALS? Har vi inte fått fel biljett? Vi skulle ju bara vara en vanlig familj och umgås tillsammans och åka och fiska på höstarna, köra till farmor på helgerna och åka till Österrike på skidsemestrar. 
Jag står där vid gaten och väntar fastän jag inte vet hur lång tid det är tills planet avgår eller om jag verkligen är redo. Jag vågar inte känna efter för då känns det som att allt kommer rasa över mig. Jag är ledsen men jag vet inte vad jag ska göra. Det är såhär nu, punkt slut och jag behöver resten av min familj. Men vi har aldrig stått varandra så nära att jag kan vara ledsen i deras sällskap ikväll. Så hade det kanske ändå varit när man är tjugo oavsett livssituation. Men dem har knappt packat väskan eller planerat inför resan. Jag har försökt ta upp det och prata när vi alla är samlade men ingen har varit särskilt mottaglig. Vad händer om allt svänger fort en gång till? Ikväll känns det som jag axlar allt.
Jag är orolig inför läkarbesöket för att mamma inte har kommit till insikt. För att hon är i en annan värld än vi andra, svår att få kontakt med. Hon är deprimerad sedan länge. Och ikväll när jag frågade vad hon tänkte inför besöket hörde jag inte det hon bokstavligen sa, utan det som gömde sig bakom orden. Rädsla. Hjälplöshet. Desperation. En dödsdom. Hur står man framför sin mamma medan hon stirrar på en och förmedlar alla dessa känslorna? Allt jag vill är att krama henne hårt men jag kan inte göra det, för då blir det för verkligt. Det blir på riktigt och jag måste vara stark när inte hon är det. När inte hon kunnat vara det på flera år. Jag måste ryta ifrån åt telefonsäljaren på Siba som försöker pracka på henne erbjudande efter erbjudande när jag är nitton år och är med henne för att se så det blir bra. Ingen har sagt att jag måste men det är underförstått; vem ska annars finnas där för henne? 
Jag vill krama henne men allting blir så realistiskt att jag säger godnatt i dörröppningen och går tyst upp på mitt rum. Det svider. Hon sitter kvar i soffan framför tv:n, själv, som så många gånger förut. För att hon varit arbetslös så länge och för att vår relation lagts åt sidan i hennes kaos med att försöka klara sig själv. Men ikväll är hon själv för att pappa är bortrest och jag är orolig inför imorgon, över att pappa inte kan vara med. Över att jag inte ska kunna vara stark när mamma behöver det som mest, rädd för att allt ska rasa och att ingen kommer att rädda mig ur massorna.
Alla är så upptagna med att försöka rädda sig själva. Och ändå kan jag inte klandra dem.



Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0