Att vara själv

Jag ligger i sängen och tårarna rinner. Ibland blir det för mycket. Jag är som en ballong, uppblåst precis på gränsen till att spricka. Luften är mina känslor, och någon gång måste lite pysa ut för att jag inte ska sprängas. Tycker inte om metaforen. Tycker inte om mig själv när jag är såhär. Jag blir alldeles hopplös och ingenting i min hjärna fungerar ordentligt. Men om någon hade sett mig såhär och velat trösta hade jag inte kunnat ta emot det, det hade blivit för verkligt. Och jag är inte van vid att bli tröstad. Jag har legat här i en timme snart och klockan är bara tjugo över åtta en onsdagskväll. Men imorgonbitti ska jag träffa mammas läkare och det gör mig så kolossalt orolig. Över hela situationen. Ingen kan förstå hur jag känner och det är det absolut värsta med allt det här, för genom mitt skrivande har jag alltid velat få folk att förstå. Få folk att sätta sig in i hur saker och ting kan tänkas och kännas. Men ikväll är jag arg för att jag känner mig så jävla själv med detta, som att jag är den enda i min familj som packat väskan och står vid gaten, redo för avresa mot allt det här hemska. För det står på min biljett. Medan de andra i min familj står och trampar, ignorerar, analyserar och diskuterar om det verkligen har blivit rätt i systemet. Är det verkligen ALS? Har vi inte fått fel biljett? Vi skulle ju bara vara en vanlig familj och umgås tillsammans och åka och fiska på höstarna, köra till farmor på helgerna och åka till Österrike på skidsemestrar. 
Jag står där vid gaten och väntar fastän jag inte vet hur lång tid det är tills planet avgår eller om jag verkligen är redo. Jag vågar inte känna efter för då känns det som att allt kommer rasa över mig. Jag är ledsen men jag vet inte vad jag ska göra. Det är såhär nu, punkt slut och jag behöver resten av min familj. Men vi har aldrig stått varandra så nära att jag kan vara ledsen i deras sällskap ikväll. Så hade det kanske ändå varit när man är tjugo oavsett livssituation. Men dem har knappt packat väskan eller planerat inför resan. Jag har försökt ta upp det och prata när vi alla är samlade men ingen har varit särskilt mottaglig. Vad händer om allt svänger fort en gång till? Ikväll känns det som jag axlar allt.
Jag är orolig inför läkarbesöket för att mamma inte har kommit till insikt. För att hon är i en annan värld än vi andra, svår att få kontakt med. Hon är deprimerad sedan länge. Och ikväll när jag frågade vad hon tänkte inför besöket hörde jag inte det hon bokstavligen sa, utan det som gömde sig bakom orden. Rädsla. Hjälplöshet. Desperation. En dödsdom. Hur står man framför sin mamma medan hon stirrar på en och förmedlar alla dessa känslorna? Allt jag vill är att krama henne hårt men jag kan inte göra det, för då blir det för verkligt. Det blir på riktigt och jag måste vara stark när inte hon är det. När inte hon kunnat vara det på flera år. Jag måste ryta ifrån åt telefonsäljaren på Siba som försöker pracka på henne erbjudande efter erbjudande när jag är nitton år och är med henne för att se så det blir bra. Ingen har sagt att jag måste men det är underförstått; vem ska annars finnas där för henne? 
Jag vill krama henne men allting blir så realistiskt att jag säger godnatt i dörröppningen och går tyst upp på mitt rum. Det svider. Hon sitter kvar i soffan framför tv:n, själv, som så många gånger förut. För att hon varit arbetslös så länge och för att vår relation lagts åt sidan i hennes kaos med att försöka klara sig själv. Men ikväll är hon själv för att pappa är bortrest och jag är orolig inför imorgon, över att pappa inte kan vara med. Över att jag inte ska kunna vara stark när mamma behöver det som mest, rädd för att allt ska rasa och att ingen kommer att rädda mig ur massorna.
Alla är så upptagna med att försöka rädda sig själva. Och ändå kan jag inte klandra dem.


Fem månader senare

Maj 2015. Vi sitter i aulan och på scenen står vår engelskalärare och håller ett tal inför vår student. Hon säger att vi inte ska tro att allt det roliga tar slut nu bara för att gymnasiet gör det. Att hon inte saknar sina år som ung vuxen särskilt mycket, att det bara kommer att bli bättre. Där och då känns hennes ord betryggande, inte för att jag förstår att dem stämmer, utan mer för att det inte känns som jag haft såhär roligt på länge.
 
Maj 2016. Jag har börjat jobba på förskolan i Stångby. Jag har precis kommit hem från München och har under de senaste tre veckor som gått suttit hemma och sörjt hon jag var där, som träffade på nya fina till känslan bättre platser och människor. Fått frågan om jag vill ses igen av vänner jag inte sett sedan studenten, om jag vill ta en fika, om jag inte vill hänga med och ta ett glas vin, men tackat nej och dragit trötta genomskinliga ursäkter. Känt mig hopplös som gett alla dubbla budskap och blandade signaler. Tryckt på autopilot inför frågor gällande min hälsa, hur jag mår. Hört mig själv säga att det är bra, hur mycket det än stormat inuti. Det skrev jag lite om i juni.
Och jag har velat skriva så mycket, ni anar inte. Förundras över mina tankar ibland, vilket djup dem har, men på sistone har jag haft svårare för att bottna. Jag hittar varken en början eller ett slut på allt jag känner och tänker, vilket gör det svårare att reda ut, organisera och få ut det i mina fingrar till ord på en skärm. Eller till ord genom en penna i min dagbok. Det blir istället desperata samtal och meddelanden till vänner, kvällar som slutar för mig själv i tårar eller ännu ett blogginlägg som landar i utkast. Missförstådd och otillräcklig, för mig själv. 
 
Nu är det september och jag är tjugo år och tre månader snart. Det är faktiskt på pricken fem månader sedan jag flyttade hem idag ser jag nu, och jag vet faktiskt inte hur jag hanterat de månader som gått. Jag har nog inte försökt göra det heller när jag tänker efter. De flesta och bästa vänner jag har är inte fysiskt nära mig längre, de bor en flygresa eller två tågbyten bort från mig. Jag, som inte är van vid att vara själv, märker inte av det så mycket på vardagarna, desto mer på helgerna. Förra helgen åkte jag upp till Jessika och det var skönt att få krama henne och andas annan luft. Medan jag åkte tåg genom skogarna från Varberg till Borås insåg jag varför så många tycker om Sverige utomlands, eller påmindes kanske mer om varför jag borde göra det mer. Påmindes om mig själv som sexåring och göteborgare när vi gick på Nordstan och lunchade i Haga. Mindes tian mot Guldheden. Jag hade ett ganska givande samtal med pappa för några helger sedan. Jag var ledsen och frustrerad, han likaså för att jag var det. Det finns inget i Sverige för mig, sa jag och kände hur ont det gjorde när jag sa det. För när jag kom hem från München kändes det som jag gett upp allt jag någonsin haft här. Tagit den enkla vägen och flytt från människor och problem. Det kändes som jag varit tvungen att skriva om ett kapitel jag redan hade avslutat. Du måste sluta begränsa dig, sa han. Några veckor senare skriver Jenny i vår konversation att jag inte kan acceptera den situation jag är i. Det är det som begränsar mig. 
 
Jag har inte velat skaffa gymkort här hemma förrän nu, rädd för att stöta på människor jag en gång kände. Att inte längre vara anonym. Jag har inte googlat utbildningar i Sverige förrän efter mitt samtal med pappa. Hittat några stycken som verkar intressant, men framför allt insett lite mer vad jag vill plugga. I juni när Simon sa att han ville vara svensk fnös jag åt honom, jag förstod inte varför. Jag vill vara tysk, sa jag. Men jag förstår varför lite mer nu och jag är stolt över mig själv för det. Mest stolt är jag över att jag slutat begränsa mig, för hur kan jag vara så himla säker utan att riktigt veta? Det låter kanske som något man lärde sig i mellanstadiet, men jag har verkligen låtit detta styra mig, intalat mig själv att det mesta faktiskt är bättre utomlands. Kollektivtrafik, priser, människor. Bullshit. Det blir vad man gör det till.
 
Igår när det var fredageftermiddag och jag var trött efter mellanmålet och vi skulle gå ut och jag hade sagt åt Alice att ta på sig skorna för tolfte gången så tappade jag tålamodet. Suckade högt och böjde mig ner för att hjälpa henne när hon sa, jag älskar dig Cajsa. Medveten om att en 2,5åring inte har en uppfattning om den meningen hade hon ändå förmågan att spola bort all trötthet. Jag mår betydligt bättre såhär fem månader senare än jag gjorde när jag landade på Kastrup den söndagen i april. Jag kom hem och rev ner alla mina londonbilder över sängen och ville skrika för att allting gjorde så ont. Jag ville inte hem men jag var tvungen; jag ville inte börja ett nytt liv med en sjuk mamma. Är nästan säker på att det var sorg jag kände, extrem hjärtesorg dessutom. Det enda som begränsar mig nu är hennes sjukdom. Ovisshet är svårt att lägga åt sidan, även om jag inte medvetet känner av det varje dag. Det är en ny del av mitt liv som jag hela tiden kommer hem till och vaknar med. Med den kommer lärdomen och insikten att jag måste rädda mig själv, det finns ingen annan som kan göra det. Inte en pojkvän, inte en bästavän som bor i London eller München, inte ett nytt jobb eller en egen lägenhet. Men jag tror att det åtminstone hade hjälpt lite i alla fall. Saknar er, även om ni inte läser. Jag ska i alla fall ta körkort, jobba ett tag till, resa lite kanske och sen börja plugga igen. Kanske skriver jag också mer om det.
 
Vilka är det som tittar in här förresten? Ni är en 5-10 stycken enligt statistiken. Hör gärna av er. 
 
 
Jag i London förra december. Här förtjust med ett glas vin och Kristin mitt emot, väntandes på varsin pasta på Bella Italia. Senare den kvällen fick vi ett bord nästan för oss själva på The Box och blev alldeles för fulla på vodka. Jag råkade filma också och fick en strålkastare riktad i huvudet och sedan en tillsägelse som kunde fått mig utkastad. Sedan minns vi inte så mycket mer än att jag gick själv från Soho till Tottenham Court Road med oklar promillehalt i blodet ca 4 på morgonen och lämnade Kristin. Vad som helst hade kunnat hända när jag gick och irrade runt vid Piccadilly circus och letade rätt busshållplats, gick till vår gamla hållplats medan Linnea försökte hjälpa mig i telefonen. Vi kan skratta åt det nu, men fy vad jag oroade de båda hahah. Har man bott i London så har man antar jag. 


RSS 2.0