Livsångest

 
 
Jag kastar servetten på pappa som sitter mitt emot mig. Vi har precis skrikit på varandra i två minuter den här fredagskvällen när han säger att jag aldrig blir nöjd med något, att inte ens min familj räcker till för mig. Det brister. Han kan säga exakt dem saker som gör ondast i mig, och kanske kan jag orsaka samma smärta hos honom också. Men nu tappar jag andan fullständigt och får inte ur mig något mer, orden träffar mig längst in innanför bröstkorgen och det enda han får tillbaka är en ihopknycklad servett i magen. Hans ord startar en tornado inombords och jag kan inte sluta gråta. Jag känner mig så himla totalt hopplös. Jag har läst mitt horoskop, jag har tagit reda på min ascendent, var månen, mars och pluto stod på himlen när jag föddes, varför jag alltid känner mig utanför i min familj. Den som vill älska mest men som blir mest missförstådd. Jag vet varför jag och pappa skriker på varandra, mamma har alltid sagt att det är för att vi är så lika, för att pappa älskar mig, för att vi krockar. Men jag vet att det beror på mig. Mamma kommer ut i hallen där jag sitter som en ynklig pöl på stengolvet, bryr sig om mig, klappar mig på huvudet, säger bara det hon kan säga, att ångest är så jobbigt. Jag säger allt. Jag säger att jag älskar dem allihopa, att jag inte förstår hur pappa kan slänga ur sig något sådant. Hur kan han inte förstå att jag vill ut och se världen utan stödhjulen som de alltid varit? Stödhjul är tryggt och bra och det behöver man alltid genom livet, men inte hela tiden. Hur kan pappa inte förstå när jag säger att jag kanske ändå behöver bo själv? Att jag visst vill se Australien men att jag inte längtar dit? Och han skakar på huvudet och muttrar, ja nä skyll dig själv. Och allt jag vill är att han ska vara nöjd med mig, allt jag vill är att inte göra honom besviken. Ändå ser jag på honom att allt jag säger inte verkar logiskt i hans öron. Jag säger att det skiljer 44 år mellan oss men han lyssnar inte på mig. Jag är ofta ledsen och det säger jag, det pratar jag om, men under senare tid har jag bara känt mig hopplös. För jag kan ju inte svara på frågan varför, jag vet inte själv. Jag gråter för att jag har kvar känslor för någon som aldrig kände något för mig, gråter för att jag ständigt har ont i magen, gråter för att jag inte tycker jag har något liv längre. Igår gick jag och lade mig klockan sju för jag såg ingen mening med att vara uppe. Jag gråter för att jag är så trött på mig själv, är ledsen för att jag inte bara kan ruska om mig själv, ta tag i den där tyska romanen och läsa färdigt den, gå till gymmet när jag har så mycket tid över istället för att äta extra choklad, tacka ja till promenaden med mamma fastän det är kallt och ruggigt ute. Jag går och väntar på att någon ska rädda mig, för jag inbillar mig att jag inte kan rädda mig själv just nu. Inte denna gången. 
 
Jag har skrivit ihop en novell nu om honom som jag skickar till vänner som inte hinner läsa. Det bekräftar min uppfattning ännu mer om att ingenting spelar någon roll längre. Det är sorg för mig, att jag har så mycket tid för de vänner som knappt hinner svara på mina mess. Mest för att jag önskar ett liv som deras. Jag är inne på whatsapp varje dag för att han kanske bytt sin profilbild. Kanske är han online samtidigt som jag läser våra gamla konversationer. Han är det närmaste kärlek jag har kommit och hur han inte kan tycka vad vi hade var romantik snurrar rundor i huvudet på mig sen dagen jag lämnade München. Jag skaffar tinder, tar bort tinder, skaffar tinder igen, tar bort tinder igen. Jag matchar med vad som ser ut att vara fina killar, visar framfötterna, kastar mig ut i dejtingdjungeln, men så fort jag frågar om en fika är det som att de blir vaksamma. Jag är så trött på att bli ifrågasatt, så trött på att inte bli sedd. Jag vet att det jag söker inte finns där, att det jag söker uppkommer spontant och oförväntat. Jag åker till jobbet varje dag, sparar pengar efter löning varje månad, ser hur sparkontot växer. Men till vad? Jag vill göra allt det där man ska göra när man är tjugo år, resa till varmare länder, träffa nya människor, umgås med sina vänner, gå ut och dansa. Jag vet inte vad som har hänt. Jag har världens finaste jobb med barn som jag tycker så mycket om, som gör min vardag finare och gosigare, men när vi slutat för dagen åker mina kollegor hem till sin familj och sina barn medan jag åker hem till ett halvtomt hus och somnar innan nio. Jag trivs med att vara i mitt eget sällskap, det är inte det, jag känner mig bara så jävla ensam. Och jag vet att jag fortfarande är mig själv någonstans bakom all den här sörjan, men jag behöver hjälp att hitta henne. 
 
Jag skäms alltid när jag skriver sådana här inlägg. Jag tänker att ni som läser suckar framför mobilskärmen, ännu ett deppigt inlägg. Jag inbillar mig att ni inte förstår mig heller. Jag skäms över att jag tillåter mig själv att må dåligt när jag egentligen har det så bra. När jag har alla medel i världen för att lyckas och för att göra vad jag vill. Men det enda jag vill just nu är att dela en säng med någon under ett tjockt duntäcke, äta nutellamackor och lyssna på musik. Inte ens det händer.



Kommentarer
Postat av: Anonym

Cajsa, du är inte ensam om känslan. Kanske i den, men andra människor är också ensamma i den. Kram.

2016-11-12 | 20:53:17


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0