london

 
Jag har varit i London i helgen och hittat mig själv lite igen. Hälsat på vänner; Linnea, Lovisa och Gwendolyn. Flög från ett soligt Kastrup förra torsdagen och landade i mitt föredetta hem, där mycket har förändrats, mest i mig själv. Det kändes nu enbart som en stor stad lätt att drunkna i som jag inte tillhör längre. Jag tänker mycket på tillhörigheter, eftersom jag så himla gärna vill tillhöra något eller någon. Det blir så uppenbart efter gymnasiet när kontaktnäten sinar och alla i ens vänskapskrets drar på olika håll. Livet är ju så bara, och det är okej. Jag tänker mycket på att det är nog den största anledningen till varför jag känt mig mer själv än jag någonsin gjort under mina tjugo år. Börjar tänka på året som snart är slut och hur det har rent ut sagt känts som en överlevnad i perioder, tiden efter jag kom hem från München är bara suddig och sommaren som passerade kändes bara som en vecka. Jag har stressad och grävt ner mig och oroat mig och varit så himla ledsen i år. Känt mig sviken av min kropp och av livet som nyss börjat och är rädd för hur starten på mitt tjugotal kommer att påverka mig. Enough said, därför kändes det så skönt att få uppleva sådant som konstant pågår i vad som känns som paralella världar i andra städer; i London. Jag älskade (i) helgen, tatuerade mig i Brick Lane, drack champagne, myntade begreppet shoppingbakis efter en fredag på Oxford Street, grät, tappade bort min telefon, åt bakismat på wagamama, studerade utsikten från tionde våningen på Tate, hånglade, åkte nattuber genom ett tindrande London medan jag pratade lots of english. Skrattade, gosade med Gwendolyn och bakisfrossade i bär- och nutellapannkakor, drack te och pratade kärlek med Lovisa, Linnea och Anna. Mådde riktigt bra igen tror jag. 


Halsey writing about Matty

"He doesn’t like to cuddle. He likes to grip my hips and pull the fibers of pink tissue in shreds from my lip with his teeth. He throws his hands in the air like a messiah and leans his head out the open window. easy. breathe. codeine. breeze. We laugh loudly and kiss loudly and moan loudly. He mouths vulgar things that make me giggle in front of our friends. I run my hand along the seam off his tight black jeans beneath the table top. He rolls his eyes and smirks at me. We take every opportunity to touch, to feel, so secretly. So public. Exhibitionist pleasure. We play like children, tousling my hair and I climb on his back. We roll spliff after spliff and talk rapidly and vigorously and trip over each others sentences like a sidewalk crack. He says “us” like it means “amen” and his eyes burn wild with a fire of passion. We get drunk. Off of wine and skin and things we love. His smile erupts across his face like it could shatter his cheekbones. His eyes glimmer like a lake catching the glare of the moonlight. A glint of silver is growing up the side of his hairline. He thinks it makes him look distinguished. I laugh and agree. He loves to be so much older than me. He thinks it makes him wise. We spend a lot of time in hotel rooms with the doors shut. (We spend a lot of time outside of hotel rooms with our mouths shut.) He thinks the Xanax makes the sex last longer and I don’t argue. I always wake up first. I sit at the desk and work quietly and glance at him in the sheets. Vulnerable and quiet. Soft face. Soft sounds. A warm cup of coffee and marmalade light through the windows. We bond over love for our brothers. We fight over where the chord change should go. We tease, oh we tease. He likes clean socks and messy hair and he runs his fingers down my overall straps with a tigers grin. He writes his name in the fog on the mirror from where he grabbed a fistful of my hair and pressed my face against the glass. He loves soul music. We sing confidently and triumphantly. I tap my fingers like spiders legs across his bare chest and undo his buttons one by one. I toss my head back and laugh maniacally and pout my lips when he won’t be fair. He speaks like a pastor and trips over his words, his tongue struggles to meet his brain. That’s how a prodigy thinks. (Or it’s the drugs). He knows when my words are about him and he lets it all go to his head and I don’t care because I love to watch him love himself. We laugh and fuck and play and write and plot and say goodbye and never worry. He is my occasional constant. A parody of himself. A paradox of ever present and transparent. I don’t care what he is."
 
Jag vill skriva om någon som Halsey gör om Matty Healy. Så fint och ärligt, så naket och vågat och underbart. 


kärlek som ej gör ont

 
Lever på denna konsert sedan en månad tillbaka. Spelar den högt på min portabla högtalare när jag är själv hemma. Funderar på att skaffa en rektangulär tatuering eller en mening ur Loving Someone bara för att den är så magisk. Speciellt med en symfoniorkester. 


RSS 2.0