När tiden stannar

 
Tyskland. Tack som fan. Tack för att du lärt mig så fruktansvärt mycket om mig själv, om politik, historia och mänsklighet och inte minst om öl och hipsterbarer. Jag beundrar mig själv så mycket, för att jag lärt mig flytande tyska som jag tycker så mycket om, för att jag lärt mig att ta hand om mig själv bättre, för att jag lyckats hitta tillbaka till all min kreativitet och inspiration igen. Till mitt målande och skrivande och fotograferande. Jag blir så varm när jag tänker på att jag fått lära känna Gwendolyn, Hanna och Janice. Att jag fått äta vegetariskt hos Vivica och Mattias flera gånger i månaden, för att sedan passa Lovisa & Arvid om kvällarna. Och inte minst, att jag, Charlotte och Patrick har börjat skratta och umgås mer än vi brukat.
I mars har jag fått mer energi. Förra veckan gick jag på Isabellastraße påväg till grammatikkursen och fick lyckorus över att körsbärsblommorna redan börjat slå ut. Jag har skrivit och skrivit. Jag har skrivit om låtsasvärlden i hans lägenhet som jag spenderat många nätter i, skrattat, pratat, haft sex och upptäckt musik som jag inte visste att jag tyckte om. Skrivit om ilskan och frustrationen morgnarna därpå, när jag klivit utanför hans dörr samtidigt som solen försökt värma mitt ansikte, som om jag förväntats vara glad för att jag inte vetat när jag skulle få se honom nästa gång. Jag har skrivit om gatorna i Schwabing som jag gått vilse på, om barerna kring Universität, om Pinakhoteken, om caféerna, Odeonsplatz, restaurangerna, trammen, Stachus, Marienplatz, Hauptbahnhof och Lehel där Hanna så lyckosamt bor. 
 
 
För en vecka sedan, medan vi satt allihopa i Englischer Garten som vi pratat så mycket om att vara i så fort det blivit varmare, ringer mamma.
 
 
Livet blir plötsligt än mycket grymmare och orättvisare än vad det redan är, trots att jag sitter på gräset i solen för första gången det här året. 
 
Speciellt för mamma. 
 
Sen måste jag ringa pappa. Höra allvaret i hans röst. Höra om sjukdomen jag inte vet särskilt mycket om. 
 
En sjukdom som inte går att bota. 
 
 
De senaste dagarna har jag skrivit och skrivit. Om sådant jag aldrig skrivit om förut. Om känslor jag inte känt tidigare i mitt liv. Om chock, om hur allt som varit fast gått sönder och flyter omkring, om hur ledsen jag är för att inte få spendera våren i München, åka till Berlin, fylla tjugo och fira midsommar utomlands. Om hur man kan tro att vägen man färdas på är ens egen, och hur livet sedan plötsligt kan svänga åt ett annat håll. Om hur man aldrig tror att det kan drabba en själv. Om att vara tvungen att säga upp mig från mitt tyska liv som jag precis börjat känna mig hemma i. Jag vill inte vara i Sverige, jag trivs inte här. Och om kaoset inom en som följer, förvirringen över vad som ska hända nu, ledsen över mamma, över ovissheten.
Helt plötsligt tvingas jag axla en roll jag inte alls är van vid. Svårt att veta hur man ska bete sig, vad man ska göra, vad som är rätt och fel, hur man ska ta emot stöd från vänner och bekanta, ska man över huvud taget öppna sig? Vad känns bäst? Hur vet jag det? Jag har aldrig tyckt om att stå i centrum. Jag tänker alltid på andra före mig själv. Jag kommer på mig själv med att skylla på folk som har det värre, på de som förlorat allt, vill inte lägga fokus på mig och på vad min familj nu måste gå igenom. Jag växte upp för längesedan, men aldrig har jag känt mig så vuxen som jag är nu. Svårt att hantera insikten över att jag nu måste ställa upp som pappas andra hand, svårt att förstå att mamma kanske inte finns mer om några år, samtidigt som jag får höra hur viktigt det är att jag inte får glömma bort mig själv i det här.
Det är så oerhört tungt det här, och det kommer bara att bli värre. Jag gör så gott jag kan, men precis som ni andra så förstår jag inte heller vad som händer. Och medan ni inte vet vad ni ska säga känner jag med er. Jag vet inte vad jag själv hade sagt. 
Men innan jag måste starta om på nytt ska jag spendera tre sista veckor i München. Leva, se The 1975, träna mina sista pass på Fitstar, ha fem tyskalektioner, dricka Helles, umgås med mina vänner, åka sbahn och njuta. Det blir bra.
 
Vill ni veta mer, har frågor och funderingar så tveka inte att kontakta mig. Jag är precis samma ofarliga människa jag var innan jag fick detta besked. Antingen över facebook eller epost, vad ni än känner för.
 
Ha det fint och ta ingenting för givet. Kram ♥


RSS 2.0