Nyvunnet självförtroende

 
Idag är det fredag och jag är lyckligare än på länge. För om en vecka fyller jag år och då ska jag äntligen få åka tillbaka till mitt gamla liv, och till Hanna framför allt!! Fylla tjugo och glömma allt som har med midsommar att göra. Det ska bli min bästa födelsedag på länge, bara just för att jag får lov att flyga till Tyskland. Oavsett vad vi hittar på kommer jag att vara så himla glad. Måste nog förbereda mig med lite tyska poddar.
Men denna vecka har faktiskt inneburit en hel del glädjeämnen den också. Jag har varit med Sanna en kväll, kommit bort från vardagen och lett hennes häst ut från en hage, fram och tillbaka på en grusväg och in i ett stall. Sanna skrattade, jag också, dels för att det kändes som när jag var fem år och precis lärt mig cykla och dels för att jag kände mig så himla töntig som aldrig riktigt hanterat en häst förut. Cortina gav mig nytt självförtroende, jag klarade något helt själv som jag aldrig gjort förut. Och jag tror det gör mer med en än man inser. Det har jag sedan levt på resten av veckan, tränat, tagit en powerwalk, fått en hel del viktiga samtal avklarade. Däribland fortsatt ett om jobb till hösten - så skönt!! Jag har fått höra att jag uppskattas och behövs, så nu ser jag fram emot det så, idag behövde jag inte helg, jag kunde ha jobbat en hel vecka till utan paus så bra som det kändes. Älskar barnen, energin de tar ifrån mig ger de mig tillbaka flera gånger om. Att jag var på en tråkig tinderdejt har jag redan glömt. Dessutom har jag beställt fem världsfina böcker som ska få stå för min sommarläsning, till exempel Sandra Beijers Det handlar om dig och Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Vill samla en stor dos inspiration till mitt eget skrivande nu och satsa mer på mina idéer. 
Och på söndag ska jag se Livet efter dig på bio. Läs boken innan ni ser den snälla ni, den var så sorgligt fin!
 
 
Sen är jag väl glad för att han skrev också, jaja. 


Juni

SA3H 2015
 
Det är juni. Det är studenter, det är avslutningar, det är fotbolls-EM, det är värme och färger och resor och glädje, lyckorus runt varje gatuhörn, konserter, det är bara ben och sandaler, solglasögon och jordgubbar, det är glass och uteserveringar, det är avkoppling och frihet. Det är sommar. 
 
Jag, 18.04.2016
 
De som är närmast mig har oftare börjat tala om för mig att jag uppfattas som negativ. Att det jag säger låter pessimistiskt och att det jag pratar om för det mesta inte är särskilt upplyftande. Jag provoceras och med tårar i ögonen svarar jag pappa en kväll att jag faktiskt inte vet vad som händer med mig. Jag har alltid sett mig själv som en glad och positiv person och fått höra sedan förskolan att jag är en glädjespridare. Han tröstar mig och säger att han absolut inte ser mig som en negativ person, tvärtom, men att det som händer runt omkring mig just nu och förvirringen kring framtiden inte är det lättaste att hantera. Att det säkert bara är en spiral jag går igenom just nu. Och jag märker hur jag under de senaste två månaderna har svarat "tack det är bra" fler gånger än som varit sant på frågan om hur jag mår idag. Ibland kanske det är bättre att ljuga. 
 
 
Jag har haft sån jävla ångest över att aldrig räcka till under hela mitt liv. Främst i skolan och senare även över att ha en kickass kropp. Men jag har alltid lyckats vända de känslorna till engagemang och motivation i slutändan. Jag har alltid hjälpt mig själv att hantera ångesten genom att (omedvetet många gånger faktiskt) tänka konstruktivt i alla faser jag gått igenom i livet. De har dock inte alltid slutat med bästa utfallet för mig själv. I slutet av trean höll det inte längre, jag bröt ihop under ett tal på svenska-nationella framför hela klassen. Förstod inte alls varför där och då, jag som hade övat så bra och så mycket framför spegeln, jag som inte alls hade scenskräck framför min fina klass och som dessutom hade stått framför framtida europaelever och deras föräldrar och improviserat en introduktion ett halvår tidigare. Anledningen fanns framför mina ögon hela tiden, men jag var så upptagen med att hantera stress och press på BurgerKing under kvällar och helger, skriva klart inlämningar i engelska och filosofi och samtidigt träna, planera student och bal utan att inse att jag var tvungen att sätta mig själv först också. Det söker jag än idag. Vad vill jag, vad behöver jag egentligen? 
 
 
På jobbet märker jag när jag gör fel redan millisekunden efter att det inträffar. Jag kan banna mig själv i flera dagar efteråt, oavsett om det var att glömma tömma soporna till att få höra kritik från föräldrar, att jag inte upplevs som en lekglad och barnkär person, att jag endast övervakar. Hela denna veckan har jag lekt varenda sekund jag haft chansen med barnen, allt för att ändra deras uppfattning, vem det nu är som tyckt så. Ibland har jag haft svårt att somna, rädslan över att göra fel har tagit över och gett mig så mycket ångest och panik att jag varit tvungen att be mamma sitta hos mig tills jag kunnat slappna av. Men jag vet ju att jag är duktig, att jag är bra, att jag verkligen vill arbeta med barn och att jag fått höra att jag passar inom det så många gånger förut. Men det spelar liksom ingen roll om ingen annan tycker det i min värld. Att få höra dålig kritik en gång väger tyngre än att få höra bra kritik tusen gånger om.
 
 
Nya rutiner och nya människor har gjort mig mer distanserad från allt annat. München är så långt borta och jag har fortfarande inte svarat på ditt senaste mess och vet inte heller om det är lönt att berätta att jag ska spendera min födelsedag i din hemstad. Jag saknar Hanna. Jag saknar Gwendolyn. Jag saknar oss där tillsammans och vår bubbla som ingen annan var inblandad i. Jag märker hur jag har blivit mer bunden till hemma, jag får lätt hemlängtan, har svårt för att planera in saker med kompisar, det känns jobbigt att ta sig ut ur huset när jag inte nödvändigtvis måste. Gwen har sagt att det är farligt, att det inte är det som jag behöver fastän jag tror det och någonstans inom mig vet jag det också. Jag behöver träna och frigöra endorfiner så jag blir lyckligare men tycks bara äta mer choklad och sova desto mer. Letar efter någon på tinder som kan rädda mig men det känns mest som att famla runt i mörker. Borde prata med någon men allt känns så ansträngande. 
 
 
Jag bestämmer mig för att tacka ja till min mosters erbjudande om en kurs i rawfood-desserter på Österlén och vi kör dit tillsammans. Jag brukar inte baka särskilt mycket men tänker att det är en nyttig grej för mig. Vi pratar om mamma i bilen medan det skånska landskapet sveper förbi utanför fönstret. När jag förklarar allt jag tänkt på, hur jag vill att vi ska kunna prata med varandra mer känns allting så självklart och så lätt att lösa. Som om jag kan klara vad som helst. Och på kursen träffar jag vuxna människor med olika erfarenheter men som alla delar ett intresse för rawfood och sötsaker, även om jag mest ägnar mig åt det sistnämnda. Jag pratar om mitt jobb på förskolan för en av dem som råkar vara mamma och märker hur mycket jag faktiskt brinner för att arbeta runt barn. När jag berättar om hur mysigt och härligt det är att få betalt för att kramas och leka inser jag plötsligt hur mycket kärlek och glädje jag känner inför att jobba. Hon säger att det verkligen är sådana som jag som föräldrar vill lämna sina barn till under dagarna och plötsligt har jag ny kraft och ny energi. Men när jag kommer hem känns det fortfarande som att det finns ett helt berg att bestiga och månader av nergrävda känslor att försöka leta fram och bearbeta. 
 
 
Jag vill så gärna skriva en bok. 


RSS 2.0