Dagen efter min tjugoårsdag

 
"Den som bromsar bestämmer alltid. Den som vill minst har mest makt." Ur Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson.
 
Sista gången vi sågs hade vädret skiftat från strålande solsken till tunga moln fulla av regn och åska. Från att ha suttit på en takterass på en Biergarten med Hanna och druckit öl hela eftermiddagen gick jag nu nerför Giselastrasse med en avbiten nagel och ett förväntansfullt hjärta. Skrattade för mig själv när jag svängde in på din gata, du är galen cajsa, du är helt hopplös! Ringde på din port utan att skriva i förväg, gick upp för alla trappstegen med en plötslig nervositet i maggropen. Och när jag såg den öppna dörren på högsta vågen sköljdes en våg av trötthet och klarhet över mig. Steg in i din hall och orkade plötsligt inte anstränga mig längre. Jag insåg det inte först, men hela min kropp hade redan märkt för längesedan vad hjärtat vägrat vara medveten om. Det jag visst om sedan första gången vi setts hade jag nu fått bekräftat för mig en allra sista gång; ingenting av det vi gör eller är kommer att vara. Ingenting spelar någon roll. Ingenting är egentligen. Jag följde efter dig in i ditt kök medan du sökte i det tomma skafferiet efter något att snabbt slänga ihop till dig själv, du frågade inte om jag var hungrig för det var du aldrig skyldig att göra. Jag såg mig omkring och fann mig själv leta bland vykorten på väggarna efter det jag gett dig två månader tidigare, utan att hitta det. Märkte inte där och då hur liten roll det spelade, det väcktes inte en hel flock fjärilar i bröstet av beundran så som det gjort i januari när du var den första jag träffat som varit så konstnärlig och kreativ. (I januari hade jag uppenbarligen glömt bort mig själv).
Gick före dig in i ditt rum, satte mig på sängen som så många gånger förut och såg på medan det öppna fönstret lät regnet falla in. Vi pratade som vanligt, för första gången var det vi sa inte särskilt viktigt, bara småprat, ord som avlossades fram och tillbaka som skott genom den laddade luften mellan mig och sängen, dig och din skrivbordsstol. Tills någon av oss träffade den andre lite djupare, oftast jag, du är för långt ifrån, kom närmre. Vilket sedan följdes av intensivt hångel som övergick i sex. För första gången var det inget speciellt och efteråt fick alla överblivna och onödiga känslor - som jag omedvetet väntat på att få dumpa där i ditt rum på högsta våningen - mig att må illa. Det fanns ingenstans för dem att ta vägen, fastän jag trevande försökte förklara vad jag kände, så orkade jag inte ända fram. Visade dig låtar jag velat visa sedan april men märkte hur lite det egentligen betydde och hur det inte alls kändes som jag trodde att det skulle kännas. Det kändes inget alls och hur jag än letade i minnet och hjärtat var det som att försöka låsa upp en dörr med fel nyckel. Jag hade haft fel nyckel hela tiden och skyllt på låset. Bläddrade lite i din nya Banksybok du fått på din tjugotvåårsdag men orkade inte kommentera konsten eller märka ut en favoritbild som jag förmodligen skulle ha gjort i februari eller mars. Orkade inte kyssa dig en extra gång för att passa på, för att chansen kanske aldrig skulle komma igen. Hörde mig själv säga utanför porten hur mycket jag önskade att du bodde närmre och hörde dig svara att i höst så gör du ju det, i Göteborg. Märkte hur jag efter tre långa kyssar snabbt gick därifrån med gråten och känslorna i halsen, detta var ju inte jag längre!!!! det var ju en annan person som jag hade varit med dig, i München, förut. Märkte hur det kändes som jag hade blivit bedragen av mitt förra jag, lovat mig själv att det skulle bli fint och underbart, hur lycklig jag skulle vara bara över att få vara med dig en kväll i juni, hur all saknad och längtan skulle vara värt det. Men det var något som hade förändrats, och en timme tidigare hade jag skyllt på dig och dina omständigheter. Det var du som hade varit jetlaggad, du som hade varit trött och inte verkat bry dig om att jag låg naken bredvid dig efter två månaders längtan. 
När det egentligen var jag som hade förändrats. 
 
Ende der Geschichte.



Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0