Vill känna mig behövd

Men jag måste faktiskt skriva, säger jag till mig själv. Tvingar mig själv, för att nu är det allvar, nu handlar det inte längre om att jag har skrivkramp eller saknar ork och lust, nu handlar det om att jag stänger inne allt och det är inte bra för mig. Att skriva för mig är som den där kaffen på morgonen för många, som att hålla igång och gå och träna eller att duscha varje dag. Det är något som jag måste göra för att må bra, för att hålla ordning på mina tankar och känslor, sortera, reflektera, reagera. Jag vill säga att det är årstiden och jag önskar så att det bara var den. Att det är februarimörkrets minusgrader, vind och kala buskar och träd som speglar mitt humör. Men det är tyvärr ett virrvarr av faktorer som påverkar mig just nu och jag lyckas inte riktigt reda ut allt trassel. Försöker då och då, men ger upp efter ett tag. Brukar tänka att jag är väldigt ordningsam och pedant vart jag än går, men i mitt huvud är det alltid kaos, det är en ständig kamp mot tankarna. Försöker vara lugn och låta det vara, men det är som att fönstret alltid slår upp på vid gavel så att alla papper och pärmar töms ut i en enda röra. Jag försöker stänga fönstret, spika och bomma igen det, men på något sätt öppnas det alltid och draget gör att allting börjar flyga omkring. Metaforiskt talat. 
Jag försöker hänga mig fast vid saker och ting som får mig att må bra, men nu efter gymnasiet är det få saker som distraherar mig. Det finns ingen redovisning att tänka på istället för om han vill ha något mer seriöst eller inte, ingen svenskauppsats att skriva istället för att ligga vaken i sängen och tänka på vad fan jag ska göra sen. Ingen fika med långa diskussioner efter skolan, inget sällskap hem, inga kramar på en daglig basis. Är det någon gång man känner sig vilse i livet så är det väl nu, men jag var inte alls förberedd på självsamheten som skulle följa efter och lämna mig att bada i ett massivt tomrum kantat av frågetecken. Det är ett högt pris man får betala för att ge sig ut på äventyr helt själv och jag börjar undra om jag är gjord för att klara mig själv. Har i hela mitt liv tyckt allra mest om att vistas bland människor, skaffa nya vänner, inte nödvändigtvis stå i centrum, men att alltid ha någon där har varit väldigt viktigt för mig. Får ofta höra att det är minst lika viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap, och visst gör jag det, visst är det en bra lärdom. Jag behöver vara själv ibland, zooma ut, lyssna på musik i kollektivtrafiken eller fixa sminket innan en utgång. Men sen räcker det för mig. Jag behöver få berätta, precis som jag gör här då och då, behöver få känna att folk lyssnar på mig. Att jag inte är ensam med mina tankar.
Och här, visst finns det vänner, men det är svårare och det är utmattande och jag orkar snart inte mer. Mycket handlar också om den familj jag just nu bor i, som ger mig allt utom en känsla av tillhörighet. Frihet har jag gott om, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den alltid. Jag är bara intressant när det handlar om deras barn och det tär på mig, får mig att vilja vara iväg från huset varje ledig stund men inser att jag inte alltid har någon annanstans att ta vägen, så jag är på mitt rum och försöker vara optimistisk fastän det känns som jag kvävs.
Trots allt vill jag inte hem, för jag vet att jag är lika vilsen där som här, att tomrummet inte kommer att försvinna för att jag somnar i min egen säng eller kramar om min bror. Men det kanske kan bli lite mindre åtminstone, så därför har jag bokat en resa hem till Sverige i påsk. En vecka att känna sig lite mer behövd gör mig förhoppningsvis gott.
 
München är så himla fint, men inte när jag är själv.



Kommentarer
Postat av: Berit Tapper

Kära Cajsa det är vanliga tankar i din ålder när du inte funnit något arbete du önskar eller nära vänner där du är. Jag känner så väl igen dem fast det inte är någon tröst så längtar jag efter att hämta dig på Kastrup den 20 mars. Kramar Mamma

2016-02-23 | 21:30:22
Postat av: sanna

Hörredu finis. Ut med dig och glittra! Du kan få varenda kal buske att börja blomma, men du måste vilja det.
Ses i mars snäckan! Fram tills dess ser du till att göra det magiskt. Oberoende av alla fuckboys. Tänker på dig <3

Svar: <3 ses snart!
Cajsa Tapper

2016-02-23 | 22:28:17


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0