Vill känna mig behövd

Men jag måste faktiskt skriva, säger jag till mig själv. Tvingar mig själv, för att nu är det allvar, nu handlar det inte längre om att jag har skrivkramp eller saknar ork och lust, nu handlar det om att jag stänger inne allt och det är inte bra för mig. Att skriva för mig är som den där kaffen på morgonen för många, som att hålla igång och gå och träna eller att duscha varje dag. Det är något som jag måste göra för att må bra, för att hålla ordning på mina tankar och känslor, sortera, reflektera, reagera. Jag vill säga att det är årstiden och jag önskar så att det bara var den. Att det är februarimörkrets minusgrader, vind och kala buskar och träd som speglar mitt humör. Men det är tyvärr ett virrvarr av faktorer som påverkar mig just nu och jag lyckas inte riktigt reda ut allt trassel. Försöker då och då, men ger upp efter ett tag. Brukar tänka att jag är väldigt ordningsam och pedant vart jag än går, men i mitt huvud är det alltid kaos, det är en ständig kamp mot tankarna. Försöker vara lugn och låta det vara, men det är som att fönstret alltid slår upp på vid gavel så att alla papper och pärmar töms ut i en enda röra. Jag försöker stänga fönstret, spika och bomma igen det, men på något sätt öppnas det alltid och draget gör att allting börjar flyga omkring. Metaforiskt talat. 
Jag försöker hänga mig fast vid saker och ting som får mig att må bra, men nu efter gymnasiet är det få saker som distraherar mig. Det finns ingen redovisning att tänka på istället för om han vill ha något mer seriöst eller inte, ingen svenskauppsats att skriva istället för att ligga vaken i sängen och tänka på vad fan jag ska göra sen. Ingen fika med långa diskussioner efter skolan, inget sällskap hem, inga kramar på en daglig basis. Är det någon gång man känner sig vilse i livet så är det väl nu, men jag var inte alls förberedd på självsamheten som skulle följa efter och lämna mig att bada i ett massivt tomrum kantat av frågetecken. Det är ett högt pris man får betala för att ge sig ut på äventyr helt själv och jag börjar undra om jag är gjord för att klara mig själv. Har i hela mitt liv tyckt allra mest om att vistas bland människor, skaffa nya vänner, inte nödvändigtvis stå i centrum, men att alltid ha någon där har varit väldigt viktigt för mig. Får ofta höra att det är minst lika viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap, och visst gör jag det, visst är det en bra lärdom. Jag behöver vara själv ibland, zooma ut, lyssna på musik i kollektivtrafiken eller fixa sminket innan en utgång. Men sen räcker det för mig. Jag behöver få berätta, precis som jag gör här då och då, behöver få känna att folk lyssnar på mig. Att jag inte är ensam med mina tankar.
Och här, visst finns det vänner, men det är svårare och det är utmattande och jag orkar snart inte mer. Mycket handlar också om den familj jag just nu bor i, som ger mig allt utom en känsla av tillhörighet. Frihet har jag gott om, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den alltid. Jag är bara intressant när det handlar om deras barn och det tär på mig, får mig att vilja vara iväg från huset varje ledig stund men inser att jag inte alltid har någon annanstans att ta vägen, så jag är på mitt rum och försöker vara optimistisk fastän det känns som jag kvävs.
Trots allt vill jag inte hem, för jag vet att jag är lika vilsen där som här, att tomrummet inte kommer att försvinna för att jag somnar i min egen säng eller kramar om min bror. Men det kanske kan bli lite mindre åtminstone, så därför har jag bokat en resa hem till Sverige i påsk. En vecka att känna sig lite mer behövd gör mig förhoppningsvis gott.
 
München är så himla fint, men inte när jag är själv.


Om balen

 
Fick en läsarfråga av Matilda (!! när hände det senast?) om balen. Ska jag vara helt ärlig har jag inte tänkt så mycket på allt som ägde rum runt och innan studenten förra året, jag saknar det inte och det förvånar mitt sentimentala jag. Men man lever i en bubbla full av stress, press, glitter och lyckorus de där sista månaderna innan den spricker och man vaknar upp i vuxenlivet. Jag minns att jag efter studentflaket sa till mamma i bilen påväg hem, att studenten nog inte var något för mig. Det jag vill ha sagt med det är att för mig var allt så överhypat och uppskruvat till de högsta förväntningarna; så om jag fick välja skulle jag hellre återuppleva balen än studenten. 
Jag gick med en god vän till mig, Lovisa, och det var faktiskt hon som frågade mig någon gång i februari om jag ville gå med henne. Innan dess hade samtalen gått varma på luncherna om vem som skulle gå med vem, mina klasskompisar försökte fixa ihop varandra med kompisars kompisar och många parades ihop utan att riktigt känna varandra. Visst var romantikern inom mig lite depp över att jag inte skulle få hålla en manlig arm på röda mattan in mot AF-borgen där Polhemskolan hade sin bal, men när dagen väl kom så spöregnade det (tyvärr) så det fanns ingen tid för oss att stoltsera bredvid varandra utan vi skyndade oss in i lokalen och var en av de första paren att ta varsitt glas och mingla. (Dessutom var Lovisa riktigt fierce i sin röda klänning så det gjorde inget). All press över baldejt och klädsel var som bortblåsta när vi väl var där tillsammans, jag blev alldeles förtrollad av stämningen och hur fantastiskt vackra alla killar och tjejer var. Vid middagen fick Lovisa sitta med mig och de andra från min klass som hade bestämt sig för att gå med varandra (vi blev placerade parvis mixat med klassen man gick i) och hade även tre av våra lärare som bordsgrannar, tillsammans drack vi vin och pratade mer lättsamt om allt annat än skolan. Det var verkligen så roligt!! Och i efterhand har jag hört att många av mina kompisar som gick med halvt okända dejter inte alls hade så kul som de föreställt sig, eftersom de inte kände dem eller deras vänner. Efter det dansade vi hela natten, både till dansband och dj och jag stupade sedan i säng fem på morgonen, alldeles utmattad. Det är få gånger man får chans eller möjlighet att klä upp sig så mycket och fixa med smink och håruppsättning som vi fick då, vilket också kändes speciellt såklart. Sammanfattningsvis: häng inte upp hela glädjen med balen i om du får en baldejt eller inte - huvudsaken är att ha en rolig sista kväll med sin klass och sina lärare, för på studenten är det mesta bara ett enda stort härligt kaos. Här kommer lite fler bilder som du önskade!
 
 
 


VSCO

 
Tänkte kika in och slå ett slag för min VSCO. Den är inte så storslagen än, men jag tycker den är roligare att uppdatera än bloggen. Man behöver inte bry sig om likes och det känns lite som att blogga, fastän jag säger mer i bilder än i ord. Tycker att det är lika fint för tillfället. Här finns den.
München är mycket finare än jag föreställde mig när jag kom hit och nu är det bestämt att jag ska stanna här till sista juli. Det är ca 6 månader till och jag undrar hur dem kommer arta sig... Har en liten vinterdepression som alltid vid den här tiden på året och fastän vi har plusgrader och sol ute så känner jag hellre för att vara inne och gömma mig. Just nu har barnen fått lov så det betyder heltidsjobb nästa vecka, från 07:30-16:30 på dagarna. Men på torsdagkväll åker jag äntligen till Österrike för att träffa Gwendolyn!! Längtar så efter henne<3


RSS 2.0