som att limma ihop krossat glas

 
När jag var tio år var jag alltid väldigt glad. Det kom verkligen från insidan och syntes långvägar. Jag gick i fjärde klass och var kamratstödjare på en skola som kändes som mitt andra hem. Jag gjorde så gott jag kunde i skolan, kämpade med matten och uppskattades av lärare och pedagoger. Många yngre barn såg upp till mig och min omtänksamhet. Jag kände trygghet och tillhörighet och hade många vänner som jag umgicks med, sov över med, åkte på läger med. På helgerna längtade jag till skolan.
 
Tio år senare är jag förstås inte samma flicka längre, men hon finns någonstans inom mig fortfarande. I mitt sätt att alltid vilja väl, att tänka på andra före mig sjäv, att bära hjärtat i handen. I år dessa egenskaper fullständigt kastat omkull mig, jag har fått känslor för någon som inte ville ha dem och upplevt den sortens hjärtesorg som smärtar så mycket att man tappar andan. Minst lika ont gjorde det att behöva lämna München mitt under min favoritårstid, känslan av att ha blivit sviken av livet, mest för att mamma drabbats av en allvarlig sjukdom som sjukvården kan för lite om. För att jag varit tvungen att åka hem och försöka bygga upp ett nytt liv från grunden, som att limma ihop krossat glas. 
Jag har konstaterat mig glutenkänslig och med största sannolikhet IBS/Endometrios. Jag har jobbat länge och mycket på förskolan, som jag så tacksamt snubblade in på i maj, men som jag prioriterat alldeles för mycket för mitt eget bästa. Magkatarr och ångestattacker har kommit och gått och helger och ledighet har gått ut på att återhämta sig, snarare än att göra något avslappnande och roligt med vänner eller familj. Jag har varit så himla ledsen i år, det har jag skrivit om tidigare. Jag har varit ensam mer än jag varit tidigare i mitt liv. Från att ha gått från skollivets kompisluncher och pluggfikor till kontakt en gång i månaden eller inte alls. Jag är en ensamarmé enligt mitt stjärntecken, men jag är i så stort behov av människor och närkontakt. Jag mår dåligt av att vara ensam, ensam med mina tankar. Men så är det ju allt det här som jag går igenom, som förresten kroppen är helt fantastisk på att ignorera och försvara mig mot, som ingen annan förstår, trots oändliga messkonversationer och långa kompisdejter. Det har varit så tufft att hantera och det har skadat mig i år. Men överlever jag det här, överlever jag allt.
 
Allt jag hoppas inför nästa år är att det är snällare mot mig än det som nu håller på att ta slut. Men att det händer över en natt har jag svårt att tro på. Jag vill ju så gärna vara flickan som alltid är glad igen. 
 
Jag hoppas ni mår bra därute och får en fin nyårsafton ♥


RSS 2.0