Bis bald

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hej München och alperna. Wir bleiben wach bis die Wolken wieder Lila sind. Ungefär så var det i alla fall, mest varje helg innan Gwendolyn flyttade till Zell am See. Sedan lyckades jag och Hanna hålla nere det lite i alla fall, gick och gymmade om morgnarna och mös på Soda om kvällarna. Att jag inte ens känt de två människorna i ett år är helt jävla ofattbart. Man kommer aldrig varandra så nära som utomlands och jag saknar det så. Oktoberfest, att dra spontanare till Österrike, barkvällar i Schwabing, jag har skrivit om det förr. Det är inte så konstigt att vi blev kära i München ♥ 
Jag flyttade visserligen hem av en större anledning än den att stanna, men det har bara gjort att längtan växt sig större. Nu vet jag vad jag har framför mig nästa gång jag flyttar. Ärliga, raka och varma människor, en språkbarriär som jag med glädje tar mig över. Romantisering är min grej märker jag, men jag kan verkligen inte se mig själv bo här i Sverige i framtiden. Jag längtar efter att göra något till mitt, oavsett om det står att jag är svensk i mitt pass eller inte. Jag känner inte att jag tillhör någon eller något och det är så skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv, även om Tyskland har mig runt sitt lillfinger. 


RSS 2.0