Du och jag

 
10.1.2016. 19:33.
Vi har bestämt träff på Giselastraβe halv åtta. Jag gömmer mig i en av tunnelbaneuppgångarna för det regnar så fasligt. Det är min första riktiga dejt och jag skriver till Gwendolyn att jag hoppas att du inte dyker upp. Fast det gör jag egentligen, det är bara nervositeten som har tagit över. Du smsar och ber om ursäkt för att du är sen och ber mig gå över gatan. Du är tre centimeter kortare än mig och det blir inte bättre för att jag har på mig mina vinterskor, men när vi börjar gå till cafét och du ler och skrattar tänker jag att det inte spelar någon roll. Cafét har kuddar i fönsterna och rosa rosor i glasburkar omgjorda till vaser på borden. Jag märker att det inte blir som du tänkt dig när alla fönster är upptagna och ber mig välja ett bord. Sedan pratar vi mycket, om allt och ingenting och jag märker att du har sådana farliga skrattgropar i kinderna. Precis som jag. Du pratar om din lägenhet, högst upp på Hohenzollernstraβe och när cafét ska stänga följer jag med dig dit.  Fast jag inte känt dig mer än två timmar. Nyfiken. Skriver sms fulla av lyckorus till Hanna medan du är på toaletten. Vi klättrar upp på ditt tak och beundrar München en söndagsnatt. Jag måste hålla dig i axeln medan jag vänder mig omkring för att få se Olympiaturm och Frauenkirche från en ny vinkel. Där och då vill du kanske kyssa mig, men det får du inte, jag tycker att det är för klyschigt och jag har ännu inte bestämt mig för om du får göra det. Tillslut blir det för kallt, jag fryser och vi klättrar ner och in genom ditt fönster och förflyttar oss till köksbordet. Försöker övertala dig om varför Lund är bäst att åka till under ditt erasmushalvår. Utbyter erfarenheter, försöker växla till tyska men vi märker båda hur konstigt det blir. Du har redan vant dig vid att prata engelska med mig och många ska undra senare varför vi inte börjat på tyska, när jag kan det så bra. Och jag ska svara att jag faktiskt inte vet varför det blev så. Från köket till sängen, det går så fort, jag försöker kontrollera situationen med att min sista sbahn faktiskt går snart, men plötsligt går det inte längre. Plötsligt blir allting så oseriöst, jag låter dig kyssa mig, utan vår kontroll blir det plötsligt en lek. I takt med att natten pågår utanför rämnar allt det vi sagt på cafét, påväg hem och i ditt kök. Det känns som allt det fina förstörs. Men du somnar bredvid mig och verkar nöjd med din insats. Och dagen efter när du släpper av mig vid sbahnen är det som om någon har dragit upp ridån, tryckt på en knapp, fått oss att vakna ur drömmen. Du kysser mig hejdå och jag vet inte om det är för gott eller på återseende. Jag kommer på mig själv med att fundera över om det hade blivit annorlunda om vi stannat där vid cafét, tackat för oss och gått skilda vägar hemåt. Jag tror det värsta om dig på grund av tidigare erfarenheter och i min dagbok den kvällen skriver jag, oavsett vad så får du aldrig träffa mig igen
 
 
30.1.2016. 20:43.
Du har bjudit hem mig på middag. Jag får bestämma receptet och sätter dig i arbete. Jag har lagt ett pastarecept från Calle Schulmans instagram på minnet som jag nu letar upp i appen. Det blir sådär, inte alls lika bra som Calle Schulman beskrivit det. Kanske för att jag sagt åt dig att skippa vitlöken, och medan jag står och sköljer tomater undrar du varför, och jag säger att även om maten smakar bättre då så kommer inte du att göra det sedan. Jag vågar inte vända mig om för att se din reaktion. Det är jag som tagit initiativ till att ses den här gången och vi har smsat lite från och till i några dagar. Du har bestämt dig för att åka till Göteborg, inte Lund, till hösten. Och jag tänker att det är skönt att inte bära ansvaret till ditt val. Vi äter och pratar och utbyter låtar och låttexter med varandra innan du säger att vi ska förflytta oss in i ditt rum. Jag frågar om det är din signal för att ha sex, och du låtsas att du inte förstår vad jag menar. Åtminstone tror jag det. Jag fryser, virar en filt om mig och sätter mig på sängen. Sist jag var hos dig frös jag så, och nu känner jag att du redan förberett värmeflaskor under täcket. Eller så kanske det bara är en slump. Pekar på dina analoga kameror som står på en hylla över skrivbordet och du säger att du har en hel film kvar i den ena som behövs fyllas med kort och sedan riktar du den mot mig. Jag försöker gömma mig under filten men du säger att du inte kan se mitt leende om filten är ivägen. Så jag tar bort den och låter dig fånga mig där genom sökaren, förevigt. Dagen efter gör du nutellamackor och sedan möter jag Hanna i stan och kan inte sluta tänka på dig. Lyssnar på låtarna du spelat för mig om och om igen i flera veckor.
 
 
16.2.2016; 24.2.2016; 3.3.2016; 9.3.2016; 16.3.2016
Vi träffas hos dig, vi går ut och äter, vi åker tram, vi lyssnar på musik tillsammans, vi somnar bredvid varandra, vi pratar svenska fast du inte kan och du rättar mig på tyska. Men det börjar bli jobbigare för mig att lämna din lägenhet om morgnarna, att gå ner för alla dina trappor och gå mot tunnelbanan och inte veta när vi ses igen. Jag försöker fråga dig vad du vill och du svarar att du vill fortsätta som det är. Jag försöker tänka på det du sa någon gång i februari, om att inte tänka så mycket, men det är ju inte sån jag är. Jag tänker och det är min absolut starkaste och svagaste del av mig själv. Jag är inte kär men ändå hatar jag att gå hela vägen hem från sbahnen om morgnarna, med rufsigt hår och tom mage. Din lägenhet är en låtsasvärld och varje gång jag öppnar dörren för att lämna dig dagen efter är jag ute i verkligheten igen. Jag är tvungen att göra en separat lista på spotify med "dina" låtar för att skydda mig själv. När min tyskakurs börjar i närheten av ditt kvarter hoppas vi nog båda att kunna ses oftare. Jag glömmer av misstag min kofta hos dig en av kvällarna och hämtar den en onsdag före kursen börjar, det är precis dagen innan Jackie ska komma och hälsa på i några dagar. Allt är som vanligt. När jag går säger jag att nu ses vi nog inte på en månad, för jag ska hem till Sverige en vecka och sen ska du också resa. Du verkar inte särskilt berörd men när jag går därifrån är det en liten del av mig som inte riktigt vet vart den ska ta vägen. På tyskalektionen kan jag inte koncentrera mig alls.
 
 
20.3.2016. 15:42.
Du skriver hej och undrar hur dem senaste dagarna varit. Precis då ska jag gå igenom säkerhetskontrollen på Franz Josef Strauss tillsammans med Jackie och Gwendolyn och jag svarar som vanligt fastän min värld vänts uppochner. Jag skriver att mamma blivit sjuk men det märks inte på orden hur rädd jag är för framtiden, fastän jag vill så innerligt att du ska förstå. Senare den kvällen när jag är hemma och själv på mitt rum kan jag andas ut för första gången på flera dagar. Jag är ledsen för att jag inser att även om du och jag kanske var dömt att misslyckas redan från början, finns det nu absolut inget hopp kvar. Jag är ledsen för att vi kommer att ta slut mycket tidigare än jag velat. Jag skriver försiktigt att jag tror att jag saknar dig, men vi har aldrig pratat om känslor förut och du svarar skämtsamt, att vem hade inte. Jag förklarar att jag antagligen inte är kvar i München efter april, jag vill inte tro att det är sant när jag skriver det men du ska till Brasilien och ser fram emot det massor. Veckan därpå är jag tillbaka i München och då är du på andra sidan jorden, du skickar bilder på vackra soluppgångar och sevärdheter, berättar om vad du och din kompis varit med om. Men jag har redan ägnat föregående vecka åt att umgås med familj och vänner, att smälta alla nya känslor och dem jag känner för dig är svårare att leta fram nu än tidigare. Men jag vet att dem finns där. 
 
 
12.4.2016. 19:26. 
Hanna och jag har jättekul. Vi kör en spontanare till Innsbruck en helg och med bilder på sol, fint bebyggd stad i kontrast med snötäckta berg försöker jag konkurrera med dina tropiska motiv. Det går sådär och jag märker att det inte spelar så stor roll längre. Jag passar Lovisa och Arvid två omgångar, myser, leker och pratar tyska med Vivica. Tänker på vad Gwendolyn sa medan Arvid sitter i mitt knä, när man har honom behöver man ingen annan av motsatt kön. Jag och Hanna hinner med att testa CRUX på en onsdag och helgen efter det går vi och ser The 1975 live i Zenith som jag längtat så efter i 10 månader. Jag dansar och sjunger med till nästan varenda låt och det enda som finns är Matty och hans låttexter. Dagen därpå är det måndagen som du landar i München igen och jag inser att jag skulle kunna sitta på ett plan hem nu om det inte vore för dig. Konserten var det enda som höll mig kvar i två veckor. Den tredje veckan hoppas jag att det ska vara du, men när du ställer in vår träff på tisdagen ca en halvtimme innan jag ska ta tåget vill jag bara strunta i allt. Jag är så avundsjuk på dig för att du har en massa fina ambitioner och studieprioriteringar över mig och trött på mig själv för att jag bara går och längtar efter dig. Jag och Hanna går ut två dagar i rad och drar igenom ett gäng barer och klubbar och jag märker att jag snart inte orkar fortsätta pressa ner känslorna för dig under allt annat, men hon har varit min räddare, inte du. Jag skriver i min dagbok att när jag lämnar München kommer du att fortsätta som förut, du kommer att ha kvar fotot på mig i din kamera och det enda jag kommer ha kvar från dig är känslorna du gett mig. 
 
 
16.4.2016. 20:01.
Jag sitter i din bil påväg till en utsiktsplats vid Allianz Arena. Det är soligt och mysigt och jag påminner dig om att du sagt att din bil varit sönder tidigare och undrar varför du inte bara köpt en ny istället för att reparera den. Du säger att du på det viset inte behöver vara orolig för att någon kör in i den och förstör den och jag jämför den med en gammal Nokiatelefon som man kan tappa i golvet hundra gånger utan några problem. Du minns inte rätt väg till utsiktsplatsen så vi parkerar vid ett skogsparti i närheten, som ligger precis vid Isar. Vi pratar, skrattar och är lite nervösa båda två. Vi har inte setts på exakt en månad och jag ångrar att jag varit så envis över att träffa dig. Skjutit upp det till sista minuten. Jag visar hur man kastar macka med stenarna i floden och du gör det till en tävling. Jag avskyr tävlingar men med dig känns det som att jag alltid vinner oavsett hur det går. Vi kysser varandra och pratar om inga speciella saker och jag märker hur intensiv stämningen blir mellan oss. Du börjar leta efter aktvänliga ställen bland alla buskar och träd och jag skrattar av spänningen. Men solen hinner gå ner och jag föreslår bilen, och du har ändå inget bättre förslag. Vi är rosiga om kinderna när vi kör från skogsparkeringen och du är tvungen att ringa din mamma för du minns inte var det där stället låg som hade så god Kaiserschmarrn. Vi hittar dit tillslut och vi delar på en stor tallrik, och fastän vi knappt orkar så äter vi upp allt. Vi kör hem till dig, vi lägger oss i din säng som så många gånger förut, du visar fler bilder från Brasilien och sen checkar vi in mig online. Du säger att du tänkt på mig medan du hört en låt och spelar upp den för mig, jag lägger diskret till den i min lista. Sen försvinner du en stund och när du kommer tillbaka luktar du rök. Jag frågar varför du inte sagt något, du trodde inte jag rökte, men det slutar med att vi flyttar oss till vardagsrummet och släcker alla lampor så att bara månen och stjärnorna lyser in. Allt är perfekt. Efteråt tar jag alla våra kläder in till sovrummet och får en stor klump i magen. Jag är hemma om 24 timmar. Ligger tätt intill dig och säger att jag inte vill slösa bort den sista tiden med att sova. Vi pratar om min mamma och du frågar mig om jag tänker på det ofta. Kramar mig lite hårdare. Jag svarar att det är svårt att förstå medan du klappar mig över kinden och huvudet, på ett sätt som ingen annan kan göra. Du säger att du googlat sjukdomen och för första gången känns det som att du förstår. Sedan pratar jag om dig, och med andra ord som jag inte har lagt på minnet säger jag att jag innerst inne valde att stanna en extra vecka för att jag ville träffa dig en sista gång. På sms tidigare under kvällen har jag skrivit att jag bryr mig mer om dig än vad du bryr dig om mig, och att jag därför inte kan träffa dig. Att jag måste komma över det vi har, även om jag önskar att jag inte behövde. Du skriver att det bara kan bli ett fint sista minne, och eftersom du ska plugga i Göteborg till hösten behöver det inte vara hejdå förevigt. Du säger att det är synd att vi inte träffats tidigare och mitt hjärta vill sjunka till underjordens botten. Jag håller om dig och när du somnat stänger jag av musiken. Morgonen därpå är det jobbigt tidigt. Det är tyst och stilla överallt och du är jättetrött. Jag också egentligen, jag har vaknat flera gånger och tittat på dig, tittat på väggarna i ditt rum, på dina tavlor, dina högtalare, vykorten som hänger ner för din hylla, dina retrofåtöljer och din gamla källarlampa i taket. Jag säger att jag inte vill gå och du kramar mig, men du har ingen aning om hur mycket det svider att gå ut genom lägenhetsdörren för sista gången. Gå nerför Hohenzollernstraβe som ekar tomt och tyst, för det är en söndagsmorgon och klockan är inte ens sju. Jag måste hem innan min värdfamilj vaknar och sen måste jag hem. Klumpen i magen har förvandlats till en stor tung sten, som om det inte är nog att min packning väger på gränsen till för mycket. Jag städar ut det sista ur mitt rum, regnet hänger tungt bland molnen utanför och allting som precis var så nära mig känns plötsligt så långt borta. Flygresan varar en evighet och på kvällen förvandlas stenen i magen till tårar, jag gråter så all luft försvinnner ur bröstkorgen, det gör ont i mig, jag vill skrika men jag kan inte. Och jag tänker att det måste komma något bra ur detta annars kommer jag inte att överleva.
För varje minut och timme som går känns det som att du och München försvinner allt längre bort. Vill att rivmärkena från snåren vid Isar ska vara kvar på mitt smalben föralltid. Men jag har insett att du gett mig mer än bara känslor, du har gett mig viljan att göra sådant som jag blir glad av, som gör att jag mår bra. Du har öppnat dörrar och fönster till sådant jag inte visste jag tyckte om, du har fått mig att lära mig mer om mig själv. Jag vet fortfarande inte när vi ses igen. 
 
"Rent etymologiskt kommer nostalgi från smärtan att aldrig kunna återvända."
- Ur Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. 
 



Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0