Delad glädje är dubbel glädje

 
JA! YES! ENDLICH! 
Jag har nog inte varit såhär glad för en annan människas skull på jättelänge. Gwendolyn fick säsongsjobbet i sitt älskade Zell och att se henne där i sitt esse för snart två helger sedan tror jag gör att min glädje förstoras ännu mer. Det känns konstigt att veta att min största trygghet under dessa tre månaderna som bara funnits tio minuter bort nu kommer att befinna sig 2 timmar bort istället. Och att dem två timmarna sträcker sig över landsgränsen till Österrike. Vi har i stort sett delat vardagen ihop sen vi lärde känna varandra i början av september, en vänskap som vi många gånger diskuterat känns mer som tre år än tre månader. Men trots all denna lycka tror jag det var det där lilla unset av saknad och insikt som fick mig att sätta mig ner och skriva detta inlägget. Plötsligt slog det mig att allt det vi gjort nu i höst är en del av det jag kommer kalla mitt år i München, att 2015 snart är slut. Oktoberfest, Schwabing, Sendlinger, 089. Sånt som jag varit så upptagen med att leva ut att jag inte märkt hur snabbt det passerat. Och det är väl så det ska vara antar jag, man ska leva i nuet. Men det känns också oerhört viktigt att stanna upp och försöka förstå vad det är som händer. Jag har väl inte riktigt varit så duktig på det, att uppskatta det jag faktiskt skapat och byggt upp här. London, jul och nyår får mig att bli så taggad på att njuta av det som återstår av München det här året.
Vi har 3 helger kvar, jag, Hanna och Gwen. Det är inte slut efter det, det kommer bara gå lite fler dagar mellan gångerna vi alla ses tillsammans.



Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0