Delad glädje är dubbel glädje

 
JA! YES! ENDLICH! 
Jag har nog inte varit såhär glad för en annan människas skull på jättelänge. Gwendolyn fick säsongsjobbet i sitt älskade Zell och att se henne där i sitt esse för snart två helger sedan tror jag gör att min glädje förstoras ännu mer. Det känns konstigt att veta att min största trygghet under dessa tre månaderna som bara funnits tio minuter bort nu kommer att befinna sig 2 timmar bort istället. Och att dem två timmarna sträcker sig över landsgränsen till Österrike. Vi har i stort sett delat vardagen ihop sen vi lärde känna varandra i början av september, en vänskap som vi många gånger diskuterat känns mer som tre år än tre månader. Men trots all denna lycka tror jag det var det där lilla unset av saknad och insikt som fick mig att sätta mig ner och skriva detta inlägget. Plötsligt slog det mig att allt det vi gjort nu i höst är en del av det jag kommer kalla mitt år i München, att 2015 snart är slut. Oktoberfest, Schwabing, Sendlinger, 089. Sånt som jag varit så upptagen med att leva ut att jag inte märkt hur snabbt det passerat. Och det är väl så det ska vara antar jag, man ska leva i nuet. Men det känns också oerhört viktigt att stanna upp och försöka förstå vad det är som händer. Jag har väl inte riktigt varit så duktig på det, att uppskatta det jag faktiskt skapat och byggt upp här. London, jul och nyår får mig att bli så taggad på att njuta av det som återstår av München det här året.
Vi har 3 helger kvar, jag, Hanna och Gwen. Det är inte slut efter det, det kommer bara gå lite fler dagar mellan gångerna vi alla ses tillsammans.


Unseen footage

 
 
 
 
 
 
 
Lite pics från de senaste två veckorna. Jag vill skriva så det värker inom mig men jag kan inte. Jag får inte ut något bra. Idag ska jag strunta i min tyskakurs och vara med Gwen istället och i helgen har jag inga planer alls. 


Oachkatzlschwoaf

 
 
Åh, jag saknar redan helgen. I torsdags efter jag slutade åkte jag hem till Gwen i Ottobrunn för middagsmys med hennes familj. Kommer verkligen sakna dem middagarna i vår när inte Gwen är kvar här... Morgonen därpå tog vi buss och tåg till ÖSTERRIKE. First stop var Innsbruck eftersom jag ville shoppa på Primark. Inte så impade gick vi därifrån med lite nya kläder, smycken och strumpor - eller ja, det var mest jag. Sen tog vi tåget vidare till Zell am See där vi hade bokat hotellrum för två nätter. Så himla mys det var! Vi träffade roligt folk och gick på barer i Zell och Kaprun. Lärde oss vad ekorrsvans hette på österrikisk dialekt, som jag för övrigt inte förstod ett ord av. När vi satte oss på bussen till München igårkväll och jag hörde ren tyska var det en fröjd för örat haha...! (till er som tycker tyska låter hemskt har inte hört bayeriska eller österrikiska). Bergen var så fina och allt var så himla lugnt och vackert där, nu när inte vintersäsongen riktigt dragit igång än. Vi gick och köpte brötchen, nutella och apelsinjuice på Spar. Och 1liter vin och aperol-soda för under femtiolappen. Farligt. Sen satt vi i vår hotellbalkong och pratade om livet och skålade för oss. Det är konstigt hur snabbt man blev vuxen, eller åtmintone förväntades vara det. Igår checkade vi ut vid 10, satte oss och åt frukost och fikade på olika caféer, snodde wifi och fördrev tiden tills vi gick ombord på intercity tåg till Salzburg. Mäktigt och fint att åka tågräls mellan bergen medan solen gick ner och Gwen beskrev det som terapi; alldeles tyst var det och det behövde vi nog. I Salzburg åt vi kvällsmat innan vi satte oss på en flixbuss "hem". 
 
Men nu är jag tillbaka i Siegertsbrunn för en jobbvecka som jag fasar lite för, har inte alls kraften som behövs känns det som. Till råga på allt har det antagligen flyttat in en objuden gäst i mitt tak, som frenetiskt gnager ca varje kväll/natt över min säng, vilket lett till att jag nu sovit på soffan i några nätter. Inte så gemütlich nä. Och när jag igår skulle öppna takfönstret 23:30 efter min hemkomst för att skrämma bort odjuret hade jag sönder fönstret bara för att se att djävulskapet inte alls fanns att se någonstans på takpannorna. Jag förtjänar massage, pappas lasagne och myskväll med fab5 eller/och praggänget plus Jackie, Cajsa och Elinor. Kramar och inga måsten i mängder. Positivt iaf: 17 dagar till min weekend i London med Kristin och Linnea och 32 dagar till hemkomst i Sverige. 


RSS 2.0