Början på slutet

Idag, tisdagen den tjugosjätte maj tjugohundrafemton, har jag officiellt blivit klar med gymnasiet. Jag är färdig med alla mina kurser och jag har alltså inga prov, läxor, inlämningar, redovisningar etc. kvar att göra. Aldrig någonsin mer om jag så skulle vilja. Nu är det snart slut och det roligaste är kvar, balen om en vecka och sedan veckan därpå får jag äntligen springa nerför trapporna med min fina klass.

Sa3h ja, som jag och tjugotvå andra personer blev placerade i hösten 2013. Det första halvåret var jag inte så tajt med någon speciell, hängde mest med mina gamla klassisar och saknade resten som valde beteendevetenskap. Men vi skulle utomlands, det var vad hela vår inriktning gick ut på och fram tills den 19 januari 2014 var det också det som ständigt tänktes på och diskuterades dag ut och dag in. Jag älskade London, det var det absolut bästa jag varit med om och mycket tack vare alla jag lärde känna där, speciellt mina klasskompisar som jag kom närmre. Jag hade bästa vänner sen tidigare men alla som har varit utomlands förstår vad jag menar när jag säger att man knyter en annan sort av vänskapsband när man står utan familj och kontakter i en helt ny stad. Jag är så glad över att jag valde Europaprofilen och obeskrivligt tacksam för att skolledningen skapat denna möjlighet.

Jag har tänkt mycket på min tid på Polhemskolan de senaste veckorna. Polhem, som från början var en väldigt stor och osäker plats men som snabbt förvandlades till min nya trygghetszon, en stor borg av kärlek och gemenskap som vägt upp för allt slit och stressande. Hur jag ska klara mig utan denna tillhörighet är en fråga som jag ställt mig och letat svar på sedan augusti förra året. Även om min klass har en stor betydelse i det här så känner jag att det har lika mycket att göra med vardagen och de små rutinerna som man knappt tänker på längre, men som nu kommer att försvinna för alltid, t.ex. känslan av att gå på skolgården och känna sig hemma efter en tyskalektion på Katte. Tanken på att glömmas bort på en skola med mer än 2000 elever har aldrig slagit mig, aldrig har jag känt mig som en i mängden på Polhem; snarare som en del av en jävligt stor och stark gemenskap. Det är en känsla som jag önskar att jag kan bära med mig resten av livet - och så även mina älskade vänner. Aldrig trodde jag att jag skulle ha så roligt och träffa så många härliga och genuina människor innan jag började ettan. Min gymnasietid hade inte ens varit i närheten lika bra och hanterbar om det inte varit för dem. I många fall tror jag verkligen att de har räddat mig såväl ur jobbiga pluggtider som utekvällar då hjärtat suttit i halsgropen. För dessa tre åren har klyschigt nog format mig till den jag är idag, och jag är så fantastiskt stolt över mig själv och oss, för att vi klarade det. Tillsammans. Vi är så jävla värda det här.

Det sjunker inte riktigt in ikväll, allt det här jag skriver. Och jag är lite orolig över hur det kommer att kännas om en månad, då jag fyllt nitton år och är sådär ung och fri som alla påstår är den bästa tiden.




Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0