Början på slutet

Idag, tisdagen den tjugosjätte maj tjugohundrafemton, har jag officiellt blivit klar med gymnasiet. Jag är färdig med alla mina kurser och jag har alltså inga prov, läxor, inlämningar, redovisningar etc. kvar att göra. Aldrig någonsin mer om jag så skulle vilja. Nu är det snart slut och det roligaste är kvar, balen om en vecka och sedan veckan därpå får jag äntligen springa nerför trapporna med min fina klass.

Sa3h ja, som jag och tjugotvå andra personer blev placerade i hösten 2013. Det första halvåret var jag inte så tajt med någon speciell, hängde mest med mina gamla klassisar och saknade resten som valde beteendevetenskap. Men vi skulle utomlands, det var vad hela vår inriktning gick ut på och fram tills den 19 januari 2014 var det också det som ständigt tänktes på och diskuterades dag ut och dag in. Jag älskade London, det var det absolut bästa jag varit med om och mycket tack vare alla jag lärde känna där, speciellt mina klasskompisar som jag kom närmre. Jag hade bästa vänner sen tidigare men alla som har varit utomlands förstår vad jag menar när jag säger att man knyter en annan sort av vänskapsband när man står utan familj och kontakter i en helt ny stad. Jag är så glad över att jag valde Europaprofilen och obeskrivligt tacksam för att skolledningen skapat denna möjlighet.

Jag har tänkt mycket på min tid på Polhemskolan de senaste veckorna. Polhem, som från början var en väldigt stor och osäker plats men som snabbt förvandlades till min nya trygghetszon, en stor borg av kärlek och gemenskap som vägt upp för allt slit och stressande. Hur jag ska klara mig utan denna tillhörighet är en fråga som jag ställt mig och letat svar på sedan augusti förra året. Även om min klass har en stor betydelse i det här så känner jag att det har lika mycket att göra med vardagen och de små rutinerna som man knappt tänker på längre, men som nu kommer att försvinna för alltid, t.ex. känslan av att gå på skolgården och känna sig hemma efter en tyskalektion på Katte. Tanken på att glömmas bort på en skola med mer än 2000 elever har aldrig slagit mig, aldrig har jag känt mig som en i mängden på Polhem; snarare som en del av en jävligt stor och stark gemenskap. Det är en känsla som jag önskar att jag kan bära med mig resten av livet - och så även mina älskade vänner. Aldrig trodde jag att jag skulle ha så roligt och träffa så många härliga och genuina människor innan jag började ettan. Min gymnasietid hade inte ens varit i närheten lika bra och hanterbar om det inte varit för dem. I många fall tror jag verkligen att de har räddat mig såväl ur jobbiga pluggtider som utekvällar då hjärtat suttit i halsgropen. För dessa tre åren har klyschigt nog format mig till den jag är idag, och jag är så fantastiskt stolt över mig själv och oss, för att vi klarade det. Tillsammans. Vi är så jävla värda det här.

Det sjunker inte riktigt in ikväll, allt det här jag skriver. Och jag är lite orolig över hur det kommer att kännas om en månad, då jag fyllt nitton år och är sådär ung och fri som alla påstår är den bästa tiden.



Reckless

Osäker, tveksam och melankolisk. Det händer så mycket hela tiden nu och tills jag har vant mig vid detta tempot kommer det vara över lika snabbt igen. Sedan början av april har jag föreställt oss vara i öst-australiska-strömmen som Marvin och Doris färdas i tillsammans med sköldpaddorna i Hitta Nemo - dagen efter studenten kommer vara som då de flyger ut ur strömmen. Jag utgår från att alla har sett den filmen, annars lär denna metafor vara ganska förvirrande för er.

Det är fredag och jag trodde inte att jag skulle sakna Prag såhär mycket som jag faktiskt gör. En känsla likt den vi upplevde i London, oförstörbara och långt borta från verkligheten. Men igår kom allt ifatt mig och det fick mig att sitta länge i träningsrummet och lyssna på Ulrik Munthers nya album tills mamma kom ner och undrade varför jag lyssnade på så eländig musik, hennes sätt att fråga hur jag mådde. Jag ska inte säga att jag mår dåligt igen, för det gör jag inte, jag har börjat springa igen och jag befinner mig på en plats i livet där allt det roliga fortfarande finns framför mig. Men jag har så många frågor som jag inte kan ställa, så många svar jag aldrig kommer att få reda på och så mycket tankar som ockuperar min hjärna och gör mig ofokuserad på allt som har med skola och ansvar att göra. Jag vill vara likgiltig och spontan, slippa tänka, bara köra. 



PR/\H/\

Jag sitter i köket, hemma själv och kollar ut över trädgården. Mitt enda sällskap här hemma är just nu spotify och samhällsboken, men det gör inget för om tre tisdagar är mina vänner och släkt här i köket och i trädgården för att fira min student. Det gör mig så kolossalt glad och lycklig över att få vara med om det här just nu, så skoltrött och redo för frihet som jag är.

Helgen i Prag var det galnaste på länge. Bussresan dit och hem var det minst roliga, men annars kunde jag verkligen inte haft en fetare resa! Vi har gått vilse, köpt farligt billig alkohol, förfestat på en balkong med utsikt över hela Prag, gått loss på strippklubb, turistat i gamla staden och ätit glass, blivit halvt utslängda från vårt hotell, umgåtts med nya och gamla vänner, sovit för lite och skrattat så jävla mycket. Jag och tjejerna som jag åkte dit med kom verkligen närmare varandra under de tre dagarna vi spenderade tillsammans och jag saknar det så mycket redan. Vi kom hem 03 igårnatt och sen sov jag till halv tre igår, snacka om övertrött haha.

Nu väntar en veckas intensivt pluggande samt jobb och ett försök att hantera mitt liv igen haha, wish me good luck.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


RSS 2.0