Nitton

Hej bloggen.

I måndags sa jag upp mig. Det var något som jag övervägt under en lång tid och som jag hela tiden dragit mig för att göra, rädd för att ta den enkla vägen skulle göra mig svag. Rädd för att ses som otacksam och osmart när konkurrensen om jobb idag är högre än någonsin tidigare för en nittonåring som jag. Som så mycket annat jag tar för mig i livet trodde jag på mig själv, på att all möda och allt slit skulle vara värt det i slutändan. Gömde ångesten inom mig så gott det gick och försökte glömma alla sömnlösa nätter när lönen trillade in varje månad. Klumpen i magen, gråtattackerna i skolan och känslan av otillräcklighet gjorde mig nästintill utbränd men ändå vägrade jag inse att min hälsa tog ordentligt med stryk. Istället fortsatte jag lyssna på vad andra istället för på mig själv. För att visa mig duktig, stark, driven och självständig. Någon som kunde hålla många bollar i luften. Jag fortsatte intala mig själv att det skulle gå över snart, precis som alla peppade mig med, att det bara var en process och att jag oftast har en tendens att överanalysera; det var mig det var fel på, inte jobbet. Lite till, du klarar det, kämpa - fastän jag någonstans visste att jag ljög för både mig själv och andra när jag påstod att "det i alla fall var ett jobb". Det var det inte för mig. 
De två första veckorna i juni spenderade jag hemma i soffan med bihåleinflammation, förutom när det var dags för min bal och min student. Förbannade mig själv, för att jag följt med till Liseberg så tätt inpå, att det måste varit någon där som smittat mig. Men när
 studenten var över och allt som hade med skola och plugg tog slut, fanns det fortfarande något som tyngde mig likt all press och stress gjort under hela våren.

Det fick räcka.

Trots befrielsen infinner sig en känsla av misslyckande. Rädslan att ha gjort min pappa besviken, som själv måste utstå stress och press då min mamma fortfarande är arbetslös. Som inte bara kan säga upp sig sådär med en familj att försörja. Jämförelsen med mina kära vänner där nästan alla arbetar och verkar klara det med bravur - något jag inte gjorde. Mitt eviga tänkande på andra framför mig själv, något jag tydligt måste lära mig att hantera. I det stora hela vet jag ju att det var rätt beslut att ta. Det är minst lika viktigt att lyssna på sig själv och sin kropp som det är att tjäna pengar. Utan jobb förlorar man visserligen inkomst och en ordentlig vardagsrutin, men utan en bra hälsa förlorar man långt mer. Nu är jag nitton år, lite klokare, lite modigare och lite mer redo för livet! 

 




Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0