Nitton

Hej bloggen.

I måndags sa jag upp mig. Det var något som jag övervägt under en lång tid och som jag hela tiden dragit mig för att göra, rädd för att ta den enkla vägen skulle göra mig svag. Rädd för att ses som otacksam och osmart när konkurrensen om jobb idag är högre än någonsin tidigare för en nittonåring som jag. Som så mycket annat jag tar för mig i livet trodde jag på mig själv, på att all möda och allt slit skulle vara värt det i slutändan. Gömde ångesten inom mig så gott det gick och försökte glömma alla sömnlösa nätter när lönen trillade in varje månad. Klumpen i magen, gråtattackerna i skolan och känslan av otillräcklighet gjorde mig nästintill utbränd men ändå vägrade jag inse att min hälsa tog ordentligt med stryk. Istället fortsatte jag lyssna på vad andra istället för på mig själv. För att visa mig duktig, stark, driven och självständig. Någon som kunde hålla många bollar i luften. Jag fortsatte intala mig själv att det skulle gå över snart, precis som alla peppade mig med, att det bara var en process och att jag oftast har en tendens att överanalysera; det var mig det var fel på, inte jobbet. Lite till, du klarar det, kämpa - fastän jag någonstans visste att jag ljög för både mig själv och andra när jag påstod att "det i alla fall var ett jobb". Det var det inte för mig. 
De två första veckorna i juni spenderade jag hemma i soffan med bihåleinflammation, förutom när det var dags för min bal och min student. Förbannade mig själv, för att jag följt med till Liseberg så tätt inpå, att det måste varit någon där som smittat mig. Men när
 studenten var över och allt som hade med skola och plugg tog slut, fanns det fortfarande något som tyngde mig likt all press och stress gjort under hela våren.

Det fick räcka.

Trots befrielsen infinner sig en känsla av misslyckande. Rädslan att ha gjort min pappa besviken, som själv måste utstå stress och press då min mamma fortfarande är arbetslös. Som inte bara kan säga upp sig sådär med en familj att försörja. Jämförelsen med mina kära vänner där nästan alla arbetar och verkar klara det med bravur - något jag inte gjorde. Mitt eviga tänkande på andra framför mig själv, något jag tydligt måste lära mig att hantera. I det stora hela vet jag ju att det var rätt beslut att ta. Det är minst lika viktigt att lyssna på sig själv och sin kropp som det är att tjäna pengar. Utan jobb förlorar man visserligen inkomst och en ordentlig vardagsrutin, men utan en bra hälsa förlorar man långt mer. Nu är jag nitton år, lite klokare, lite modigare och lite mer redo för livet! 

 



9 juni 2015 - Studenten

I tisdags var det äntligen min tur att ta studenten. Med ett dunkande huvud och eftervärkningar av bihåleinflammation gick jag mot bussen för att möta upp Wille för sista gången, det bubblade i magen och solen sken. Min dag, vår dag, Polhems dag.
 
 
Mötte upp resten av klassen i stadsparken med jordgubbar, champagne och klassnomineringar som Klara och Emilia delade ut. Sen turades vi hejvilt om att skriva i varandras mössor innan vi drog oss mot skolan för fotografering. Allting gick så himla fort, särskilt på fotograferingen då alla fokuserade på att bli färdiga nu; snabbt; nästa! När allt jag ville var att sitta i solen och njuta.
 
 
 
När allt var fotat och klart var vi ett gäng som gick till Katte och visslade och sjöng. "Viiii går inteee på kaaattteee" och så fortsatte vi så hela vägen till AF-borgen där vi skulle äta lunch med våra kära lärare, Jessica och Anna-Lena. Någon vidare matro rådde det dock inte, vi skrek och sjöng och skålade för glatta livet. Jag hade knappt hunnit smälta maten innan det var dags att bege sig ut igen, och jag sneglade in i salarna som vi en vecka tidigare minglat i bland vackra klänningar och stiliga kostymer. Svårt att ta in.
 
 
 
 
 
 
 
I två timmar vandrade vi sedan runt på Lunds gator och därefter gick vi genom stadsparken och tillbaka till Polhem; trötta och utmattade; jag var så frustrerad över att jag var sjuk och inte kunde vara på topp hela tiden. När klockan slog två blev vi insläppta i byggnad tre och konstaterade att det nog var sista gången vi kämpade oss upp för trapporna, upp till 3201, som förmodligen också skulle bli den sista salen vi alla var samlade i. Där bjöds det på chokladbollar, vattenflaskor och dans på borden. Vi öppnade fönstrerna och spanade ut på skolgården som började fyllas med fler och fler människor. Spänning och så mycket pepp i luften. Efter en halvtimme var det dags att röra sig mot aulan där lärarbandet stod för underhållningen och tillsammans med EK och resten av SA sjöng vi med till sommartider och tonight's gonna be a good night. Jag försökte vila men det gick inge vidare. Tillslut var det bara Sa3h kvar som sprang runt i aulan och sjöng av lycka, innan vi fick klartecknet. Åh det var så roligt. Vi sprang vi upp från åttan, upp i trean och in i ettan och mot receptionen medan lärarna stod i korridorerna och hejjade på oss. När vi sedan hörde vår utspringslåt fick jag rysningar och ute på trappan möttes vi av ett hav av människor, sprang ner och gick loss till In my mind. Först möttes jag av Felicia och Linnea och efter lite om och men hittade jag min skylt, min familj och min moster. Vi tog lite bilder innan det var dags för flakåkning. Och fastän det regnade större delen av tiden var det bland det roligaste jag har varit med om. Försökte njuta men det var svårt att förstå att det hände. Nästan lika snabbt som vi klivit på var åkturen över och så fort jag gick av ville jag åka igen.
 
 
 

Mamma hämtade mig och så åkte vi hem till min lilla mottagning. Tänkte att för min familj är studenten ingen big deal egentligen, men de hade ändå fixat italiensk buffé och beställt jordgubbstårtor. Fick träffat mina kusiner som jag knappt ser och goa kompisar som jag sällan träffar. Och så fina presenter de kom med också, jag kände mig så lyckligt lottad, om ni läser; tack så mycket fina ni<3

På kvällen var det bara att försöka ladda om batterierna, något jag hade svårt för pga inflammationen. På Tegnérs var det mycket blandade människor och det kändes inte riktigt som Polhems kväll tyvärr. Jag hade roligt men blev snabbt trött och landade i sängen vid 04. Kände mig tvungen att kolla igenom alla snapstorys som jag visste att jag skulle sova ifrån annars. Kunde inte förstå att studenten var över, att den var slut och inte skulle fortsätta morgonen därpå. 
Om det är svårt att sammanfatta mina tre gymnasieår i ett inlägg är det desto svårare att göra det på ett dygn. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vetskapen av att jag nu förväntas vara överlycklig och redo att kastas ut i verkligheten.

 
Tårarna rann nerför mina kinder i torsdags när klassen träffades för näst sista gången hos vår fina mentor, som istället för att ge en premie till en av oss, valt att splitta den och ge oss alla varsin bok. Mitt hjärta smälte för hur fantastisk hon är som gav oss individuella tal. Och för att många av mina bästa klassisar ska flytta; Eila till Paris, kanske för gott, och Klara som åker för att vara aupair i ett år. För alla de som har en plan efter detta och som jag kanske aldrig kommer att se mer. Ni är bäst. Vi var bäst.
 
Igår sa vi hejdå för sista gången och då kändes det faktiskt inte så speciellt mycket. Bara tomt och ofattbart. Kanske kommer allt det vi upplevt de här veckorna ifatt mig snart, men hur som helst är jag så oerhört glad och tacksam för att jag valde Polhem. Tack så mycket för de här oförglömliga tre åren. Kärlek ♥
 
 


Här kommer alla känslorna

Ahh fuck it. Ikväll har jag nära till tårar och är tagen av hur fort gymnasiet, speciellt de två åren med Sa3h, har gått. Klumpen i magen blir större - för när blev vi studenter, redo att splittras från varandra? När förvandlades vi från modiga tvåor, redo att ta steget ut i Europa, till avdankade treor med kompletta kursplaner? I mitt hjärta lever London än och så kommer min fina klass och detta sista år vi haft tillsammans också göra, för resten av livet. Så jävla roligt vi haft, jag vet inte ens var jag ska börja. Att jag hade turen att hamna med så bra och fina människor gör mig varm i kroppen och det gläder mig så att lärarna känner detsamma. Ikväll tillhör jag fortfarande Polhemskolan, jag tillhör Sa3h, jag har fortfarande världens goaste mentor och går fortfarande i trean. Men om mindre än 7 dagar har jag inget av det kvar, och kommer aldrig att få det igen. Hur gör ni forna avgångselever? Hur hanterar man tomheten som kryper sig allt närmre? Jag känner hur jag försöker klamra mig fast vid den lilla tid som finns kvar förgäves. Ovissheten är det värsta, otryggheten av att inte veta vad som kommer härnäst. För frihet är en sinnesstämning som just nu inte existerar inom mig.
 
 


RSS 2.0