19 januari 2014

 
Här satt vi. 26 förväntansfulla och nervösa sjuttonåringar, påväg mot ett halvår i London. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera avfärden, men jag klarade faktiskt det förvånansvärt bra. Jag tryckte ut biljetten och gick till incheckningen, där vi kunde konstatera att min stora fula gröna resväska vägde 5kg för mycket. Bredvid mig såg jag Amy som verkade ha råkat ut för samma problem då hennes väska låg öppen på golvet medan hennes kompisar hjälpte henne att sålla ut olika klädesplagg. Efter mycket om och men lyckades pappa få ner priset för min övervikt från tusen DKK till endast femhundra. Jag kom på mig själv med att vara helt lugn över situationen trots att diverse naturare stod runt omkring mig och störtgrät i sina familjers armar. Jag fick en kram av Emilia som skulle till Paris och sedan en av Therése, som skulle åka hem igen med Elinors familj innan jag sade hejdå till min egen. Mamma, pappa och Jacob verkade precis som jag vilja få det överstökat, vi kramades och när jag såg tårarna i mammas ögon medan de gick mot utgången kändes det som att någon slog mig riktigt hårt i magen. Det var då det gick upp för mig att jag kanske inte skulle få träffa dem igen förrän fem månader senare. Allting var så himla konstigt och oförståeligt och jag minns att jag kramade Elinor, fällde en tår, sedan hjälptes vi åt upp till säkerhetskontrollen, käkade kycklingnudlar och väntade på att få borda planet.
 
 
Men precis efter att jag passerat passkontrollen för att gå till Gaten såg jag och Maria varandra, bara det att hon stod på andra sidan. Hon skulle ju till Paris, och vi hade hoppats att få kramas hejdå eftersom hon inte hemma i Staffanstorp dagarna innan. Det var först då det brast, tårarna strömmade ner för mina kinder och jag och Matilda från naturklassen sprang tillbaka och undrade om vi kunde få komma tillbaka till taxfree-sidan. Det fick vi. Jag kramade Maria ordentligt och jag tror verkligen att den kramen gjorde att jag lyckades behålla lugnet hela flygresan trots den egendomliga situationen. Vi fick bestämda platser på flygplanet och jag hamnade bredvid Jonna. Om jag inte minns fel kramade jag hennes hand när vi lyfte från Kastrup, trots att vi inte är så nära så var det en indikation på att vi lundaelever bara hade varandra från och med nu. 
 
 
Efter att ha lämnat ett grått och trist Sverige (& Danmark) bakom oss var det en fröjd för ögat att efter drygt två timmar i luften få se sol och England. England, som både jag och Jonna längtat så efter sen nionde klass. Som alla lundaelever pratat om sedan vi kom in på Europaprofilen för nu snart två årsedan. Nu började det, det var inte bara något vi fått höra om eller läst om på ett papper, det var fanemig på riktigt.
 
 
När vi hade landat minns jag att vi ivrigt gick och hämtade våra väskor vid bagageutlämningen. Jag och Elinor var bland de första att komma ut och hälsa på Pär och Mia, rektorn för SSL:s Gymnasium och värdfamiljssamordnaren. De hälsade glatt på oss och vi blev tillsagda att köpa proviant inför kommande bussresa som skulle ta oss till våra värdfamiljer. Jag råkade av misstag ge en dansk femtiolapp till mannen i kassan på Boots och utbrast "förlåt!" och sedan "I'm sorry!" när jag insåg att jag plötsligt uttryckt mig på svenska OCH gett honom fel valuta. Det var första gången jag märkte att min hjärna hade mycket nytt att ta in. 
 
 
Efter att alla kommit ut fick vi information av Pär och Mia och blev indelade i två olika grupper. En buss för de som skulle till Twickenham och dess närområde, Sheen (mitt kvarter) och Barnes. Den andra bussen skulle längre bort från skolan, till Hampton där Elinor skulle bo och vi skiljdes åt. Vi som skulle åka längst blev påsläppta först; det var jag, Malte och Rebecca från naturklassen. Som jag minns det var vi alla på väldigt gott humör trots att många av oss var extremt nervösa. En efter en blev vi avsläppta, först ut var Cajsa, sen Ebba, lite senare var det Sannas tur, Fredrik och Oscar (vars familj inte var hemma atm lol) sedan Matilda E, Kerstin, Tove... Det knöt sig i magen efter varje elev som blev avsläppt. Trots det var mina känslor över att kunna få börja om, lära känna nya människor och miljöer mycket större än rädslan över vad som komma skulle. Jag var peppad och försökte lugna de andra, trots att jag inte tror det hjälpte så mycket. Jag minns att jag och Rebecca skrattade åt något och att jag gjorde flera försök att få Malte att slappna av lite medan han tryckte sig mot bussfönstret av nervositet. När det bara var vi tre kvar minns jag hur bussen körde genom ett stort villaområde på en väldigt lång och slingrig väg, den som jag senare skulle komma ihåg som Sheen Lane och som jag skulle gå minst femtio gånger upp och ner för innan min hemfärd i juni. Pär hade hjälpt de andra av med sina väskor och jag var inget undantag, men jag tror han såg på mig att jag kunde klara av att ringa på dörren själv. 
 
 
Jag drog min tunga väska uppför ingången och Pär väntade i bussen tills Margaret öppnade. Hon insisterade på att ta min väska men jag var för uppe i varv för att förstå vad hon sa och ställde den bara i hallen. Jag minns hur fint jag tyckte huset var, speciellt köket som hon bad mig följa med henne in i, hon gjorde en kopp te och sa "You must have a lot of questions!" men i ögonblicket kunde jag inte komma på en enda. På något sätt lyckades jag föra konversationen vidare på lite knagglig engelska innan hon visade mig till mitt rum. Jag hälsade på min värdsyster Emma och fick internet access av henne och alldeles ivrig minns jag att jag fotade heltäckningsmattorna i trapporna och mitt rum för att skicka till Felicia och Jenny "Så jäkla mjukt att gå överallt!" medan jag tänkte på mamma som senare skulle förklara hur jobbigt det måste vara att hålla rent dem. Jag packade upp, hängde in mina kläder i garderoben och lade ner mina ateraljer i sminkbordslådorna. Vid matbordet senare samma kväll ringde pappa för att höra så att allt var bra, och jag ursäktade mig för att prata svenska vid bordet men både Emma och Margaret viftade bort det och började duka av. Jag berättade att allt var hur bra som helst, jag kunde inte förstå hur fint huset var, hur snäll min värdfamilj var osv. Jag var så jäkla lycklig den dagen trots att jag lämnat mina nära och kära hemma i Sverige. Det blev precis den nystarten som jag behövde.
 



Kommentarer


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0