Tvåsamhet

När vi var små läste vi sagor om prinsessor som blir räddade av prinsar. Prinsar som letade efter den perfekta prinsessan och tillsammans skulle de leva lyckliga i alla sina dagar.
Ända sen dess har jag längtat efter en prins, eller i alla fall den där speciella killen som ska träda in i mitt liv och få mig att glömma alla bekymmer. En trygg och fast punkt att luta sig mot när livet är tufft. Någon som förstår mig som ingen annan gör. Jag har längtat och önskat efter att få visa alla på facebook och bloggen vad som uppehållt mig och som gjort mig en aning mer frånvarande; att få bevisa för omvärlden att någon faktiskt tycker om mig; att jag duger och är tillräcklig för någon.
 
Varför?
 
Jag vet att vi människor är flockdjur. Vi är uppbyggda efter naturens system om fortplantning och vi har en naturlig instinkt som får oss att vara på jakt efter en annan människa som strävar efter samma öde. Men samtidigt upprör det mig också så mycket. Räcker det inte med mig? Måste det finnas en till människa i mitt liv med värderingar likt mina för att jag ska få känna mig lycklig? Varför kan jag inte gå ut med mina vänner och ha roligt istället för att känna mig misslyckad om jag inte får ett haff för kvällen? Varför måste jag jämt sträva efter att få bekräftelse från det motsatta könet? Och hur tusan kan jag ha fallit för dessa strukturer i samhället? När jag tänker efter över mitt beteende är det inte klokt.
 
Jag är också upprörd över att det är såhär samhället är uppbyggt. Ensamstående föräldrar kämpar för att få ihop ekonomin och vardagen. Många höjer ögonbrynen och ojar sig över deras situation - är det inte bara lättare att träffa någon då istället. Vadå lättare? Hur kan man döma folk på det sättet? Det är samma sak med att vara singel. Ständigt möts man av kommentarer om hur det går med relationerna, om man har någon på gång eller om det inte är dags att bjuda ut någon på en fika snart. Varför är det så fruktansvärt självklart att man ska vara två? Har folk tittat på statistiken över skilsmässor i Sverige - eller överhuvudtaget i hela världen?
 
Jag medger att det låter som jag är en bitterfitta som aldrig varit i ett förhållande. Kanske beror det på mina taskiga erfarenheter av killar och hur de behandlat mig. Eller på min inställning och dem killar jag fastnat för. Medan ni beklagar er över detta och överöser mig med kommentarer som jag redan vet; att jag bara är 18, jag har ett långt liv framför mig och att det finns mycket tid kvar, så ska jag erkänna att trots allt ändå vill känna mig älskad. Helst av en fin kille som kan se bortom alla mina brister, som inte bryr sig om min hårfärg eller mina fräkniga knän. Men jag har insett att det faktiskt räcker med mig för nu. Jag ska börja med att älska mig själv framför någon annan, för det är det allra viktigaste av allt här i livet. Att vara trygg med sig själv och att aldrig låsa sin lycka till någon annan.
 
Balen har hittills varit något jag känt stor ångest inför. Att stå på röda mattan själv, vilken mardröm! Men så känner jag inte längre. Visst, det är egentligen bara en dag man ska ha roligt på med sina vänner men jag vet att det finns många som har en underbyggd rädsla av att vara ensamma. Jag ska inte gå ensam på balen, jag ska gå med mina vänner. Det är inte för att jag “skiter i alla killar” utan det är för att det räcker med mig. Det behöver inte stå någon bredvid mig för att jag ska känna mig stolt och glad över mig själv den dagen. För precis som på studenten handlar det bara om mig och vad jag lyckats med under alla mina år i skolan. Inte om jag har “lyckats” få en kille att falla för mig eller inte.



Kommentarer
Postat av: Tea

Cajsa, du äger!!!! Åhh! Förstår verkligen vad du menar med det du skrev, känner samma här! Blir så glad av att du inte bryr dig om balen längre utan bara går dit med vännerna, du är verkligen en inspiration, det ska du veta!
Puss & kram! <3

2015-02-07 | 21:08:44
URL: http://teajohnsson.blogg.se
Postat av: lovisa

åh så bra skrivet cajsa:( känner igen mig så mycket, alltså sååå mycket av mina tankar går till killar, förhållanden bla bla och man längtar så mycket tills man hittar någon igen! förhållanden är ju så himla mysiga osv så lite kan man ju få längta, men nu går man ju och är bedrövlig medan man väntar, som att man behöver ett förhållande för att vara lycklig. men vi kan visst va lyckliga ensamma, vi är den viktigaste personen i våra egna liv!

Svar: Ja visst längtar man ändå, och de e klart viljan om att träffa någon alltid kommer att vara större. Men samtidigt är jag så trött på den känslan, att veta att han med stort H kanske kan dyka upp och bli besviken när det inte inträffar. Jag vill hellre att känslan ska infinna sig när jag väl träffar personen... Usch ja, allt handlar om inställning och vi är värda att må bra utan bekräftelse av en annan person. Kram på dig finis ❤
Cajsa Tapper

2015-02-08 | 19:13:18
URL: http://lovisaerika.blogg.se


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0