Måndagsbetraktelse

Tänkte kika in och säga att jag är genomstressad men ändå glad. För träden går inte längre att se igenom, de är fyllda med gröna blad och överallt verkar det som att våren uppenbarat sig ordentligt. Jag vill inte vara ledsen när det nu snart är maj, min favoritmånad efter juni, och helst vill jag ju inte påverka de i min närhet. Jag vill att den här tiden ska innebära glädje, värme och frihet. Inte sömnlöshet, plugg och jobb. Försöker slappna av men det går inte så bra. Samtidigt slogs jag av tanken när jag var ute på en powerwalk i solskenet innan idag, att jag faktiskt är född i ett av världens bästa länder när det kommer till frihet och möjligheter. När det så livligt diskuteras både i skolan och i media om folk som flyr Mellanöstern över Medelhavet för att ens få chansen till en värdig framtid, sätter det min "ångestfyllda" vardag i perspektiv. Men detta orsakar också magont, över de miljoner människor som skulle riskera sina liv för att få mitt. Varför ska det vara så? Vi är alla lika mycket värda ett liv på denna jord, trots det värderas vissas liv högre än andras. Det är rent ut sagt förjävligt. Jag vet inte vad jag vill jobba med om tio år, men jag önskar att jag får göra skillnad i världen. För jag är inte säker på om jag vill leva i den som den ser ut idag.


Så mycket att göra, så lite tid

 
 
 
Hej bloggen. Har precis skrivit ett långt inlägg som raderades och nu pallar jag inte skriva om det. Men här kommer i alla fall tre fina bilder från det som är början på slutet. Har så mycket att göra just nu så jag skulle vilja gå under jorden tills 1 juni. Men det är bara att bita ihop - snart är det över...!


Jag önskar att jag vågar leva

 
Sen vi sågs vid sist har jag haft både lite och mycket att göra, samtidigt. Jag har fått mer uppgifter i skolan än vad en trea 50 dagar innan studenten orkar med. Jag har gått på pexföreställning och beställt en ny balklänning. Jag har jobbat, haft och har grov prestationsångest och blivit schemalagd med typ alla andra medarbetare på Valborg (</3). Jag har blivit godkänd och klarat B2 nivån på tyskaprovet jag stressade med hela hösten. Jag och Lovisa har anmält oss till balen och köpt operabiljetter till Prag. Jag har skrivit mitt sista nationella prov någonsin. Jag har börjat lyssna på Thomas Stenströms album och blivit kär. Imorgon ska jag jobba, ta ett glas vin med fab5 och på lördag ska jag in till Lund för gratis glass och sedan vankas det utgång eftersom Cajsa fyller år..! Hm, det var nog allt. 

Saknar något jag inte riktigt kan sätta fingret på, stabilitet eller någon sorts helhet. Och londonfotona sitter fortfarande ovanför sängen, huvudet snurrar och jag vill inte vara kvar här ett år till. Men jag vet inte vart jag ska eller vad jag vill. Min pappa sa i fredags att det lät som att jag var rädd för att leva och det var så klockrent på något sätt. Hur gör man när man är fri och planlös? Hur lever man? Äldre målar upp bilden av jorden-runt-resor, kärlek och lycka men jag är rädd för att inte ha möjligheten att göra det bästa av tiden som ung. Rädd för att inte hinna plugga, resa och bli framgångsrik på samma gång. Nåväl, kanske behöver man inte alltid veta, för livet pågår ändå. Det har löst sig hittills i mitt liv, så varför skulle det inte göra det nu? 



RSS 2.0