Libban

Piccadilly för 12 timmar sedan
 
Ligger död i sängen efter fem dagar av äventyr! Men mest för att vi klubbade igår, så roligt och inte alls lika mycket folk på Libban som sist. Träffade Anton som kommit på besök från Madrid och dansade tillsammans med majoriteten lundare och några SSL:are. So much fun! Idag skiner solen och jag hade tänkt gå en runda i parken för att få i mig lite D-vitamin. 


Londoner

 
 
 
 
De senaste dagarna har jag: haft kunvagnsrace på ett halvtomt IKEA, spatserat på Notting Hills gator och ätit jordgubbssorbét, varit på Oxford street och shoppat upp halva månadspengen, andats in vårluft, ätit lax (<33), pubbat med goa människor, åkt tunnelbana en jäkla massa, ätit kladdkaka på ett svenskt fik, solat mig på Richmond station, haft picknick i Regent's Park och sett hela London från Primrose hill och ikväll trotsar jag mina trasiga benhinnor för Libertine. Det är nog värt det ändå


Social networks

Ibland vill jag bara ta bort allt som är jag. Ta bort bloggen, ta bort facebook, ta bort det som får folk att döma en. Ta bort alla som jag ofrivilligt låter ta del av mitt liv och bara hålla fast vid dem som vet vem jag är. Som inte behöver facebook för att kolla vad jag gör, som inte behöver läsa min blogg för att få reda på vad jag tycker, tänker och känner.
 
Jag vill ta bort min instagram, jag vill inte behöva känna mig pressad att gilla allas bilder för att inte skapa osämja, för att undvika att någon ska känna sig utanför, oälskad eller otillräcklig. Jag vill ta bort den för att jag är trött på all jämförelse med andra, på att tvivel uppstår så fort man inte får tillräckligt mycket likes eller följare. Jag är trött på att likes är hela världen just nu. Och jag vill inte visa mig och mitt liv för hela världen.
 
Sociala medier har en fantastisk funktion. De för samman människor från hela världen på gott och på ont, gör att viktig information kan färdas från olika länder på några få sekunder och gör att hjälp kan nå ut snabbare till de som behöver det. Vi använder det hela tiden, det är en del av vårt vardagsliv. Nätverken utnyttjas för uppmärksamhet och ett bekräftelsebehov som bara växer. Ibland vill jag inte vara med, jag vill inte att det ska betyda så mycket som det gör idag, jag vill inte känna att jag missar något så fort jag inte varit online på några dagar. 
 
Jag vill ta bort det här inlägget egentligen. Att skriva är min största passion, det är så jag hanterar mina känslor; genom att göra om dem till ord så gott det går för att se dem klarare och försöka tyda dem. Jag har blivit rädd för att öppna mig, för det är inte alla som förstår sig på mig, och jag gjorde det just. Det är inte alla som kommer läsa mina ord med förstående ögon och ett öppet sinne. För jag är inte bara de där festbilderna som ni såg på facebook för några dagar sedan eller det jag skrev på twitter igår, och jag vill inte va mer än så heller. Men det är inte alla som inser det.
 
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta inlägget längre, men det kändes lite bättre att få skriva av sig i alla fall. 


RSS 2.0