Om 2014

 
2014. Vilket jävla år det var.
Känslan av att lämna sängen och sitt rum för fem månader i London var underlig, precis som det var att se min familj lämna mig kvar på Kastrup ensam tillsammans med mina klasskompisar. Jag har svurit och pratat om hur ofantligt bra vi hade det, hur mycket frihet vi fick och hur nära vi kom varandra. Men faktum är att det inte hände över en flygresa, det var nog inte förrän efter sportlovet som vi alla började komma in i våra vanor. De sex veckorna efter landning var svajiga, vi var alla utanför vår comfort-zone och försökte nätt och jämt hinna med plugget samtidigt som de första utgångarna, turistandet och processen med att lära känna värdfamiljen och Richmond. Jag minns en kväll då jag inte kunde sluta gråta och desperat försökte täcka ansiktet med concealer för att min värdmamma inte skulle se att jag varit ledsen. Jag tror inte att jag var ensam om att vara skärrad. I dagboken skrev jag att det var lätt att leva ensam i lilla Lund men när man var ensam i en helt ny stad där man knappt kände någon var det en helt annan sak och jag sa till mina vänner i Sverige att allt hade varit helt perfekt om de också fanns med mig.
Men jag växte, det gjorde vi nog alla utan att vi riktigt förstod det. Vi hade bara varandra att förlita oss på vilket gjorde vår gemenskap så otroligt stark. Jag lärde känna min klass väldigt bra också, och jag tror att det gjorde att hemkomsten blev så jobbig för mig. Alla verkade ha något bättre att komma hem till, en pojkvän, en saknande familj, ett husdjur. Jag tyckte redan att jag hade allt jag behövde i London. Men det tog inte mer än en vecka förrän jag var tillbaka i mina gamla vanor igen, fyllde arton och började jobba. Det var hektiska dagar i glasskioskerna och på bussresorna hemåt lyssnade jag på The 1975 medan jag drömde mig tillbaka till en annan vardag. Efter nästan sex veckors stress började jag skolan igen och började sakta inse att bubblan som jag levt i i London hade spräckts för länge sedan, livet hade ju bara börjat och det var dags att gå vidare. Det var jättesvårt, men månaderna hemma fick mig att inse hur viktiga alla som var här hemma faktiskt är för mig. Jag fick nya vänner och lärde känna de i min klass bättre, förutom de som varit i London. Och dessutom träffade jag mina nya vänner från London flera gånger om, vilket gjorde det lättare att gå vidare från vårt äventyr. 
Jag kan utan tvekan säga att 2014 är det år som lärt mig absolut mest om livet och om mig själv och jag hoppas att 2015 blir likadant. Jag har redan många planer som jag längtar efter att sätta i verket, jag drömmer om att åka tillbaka till London medan Prag och Berlin redan är inbokat. Hoppas också att jag besitter ett körkort på min nittonårsdag. Dessutom ska jag antagligen inte plugga vidare i höst som det ser ut nu, kanske väntar nya möjligheter på andra sidan jorden, vi får se. Jag vill inte ropa hej än.
 
Tack för det här året lovelies. Och tack alla gamla & nya vänner som gjort det oförglömligt. Love you all!



Kommentarer
Postat av: Tea

SV: Åhh men du är ju bara för rar Cajsa!!! Tusen tack själv för dina snälla kommentarer och din varma glädje! Hoppas du hade de jättebra nu på nyår, och att ditt 2015 blir riktigt underbart, puss & kram!!!❤

2015-01-01 | 21:42:50
URL: http://teajohnsson.blogg.se
Postat av: Julia J

Jag saknar så mycket att det är hemskt ibland alltså. Kan relatera till kvällen du inte kunde sluta gråta, hemkomstkänslan och allt däremellan. Så sjukt att man kan bli en helt annan person på bara några få månader, men fortfarande samma som alla andra som var där. And we'll be back some day <3

2015-01-15 | 00:28:30


© Copyright by Cajsa Tapper 09-16


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas bara för mig)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0