Om 2014

 
2014. Vilket jävla år det var.
Känslan av att lämna sängen och sitt rum för fem månader i London var underlig, precis som det var att se min familj lämna mig kvar på Kastrup ensam tillsammans med mina klasskompisar. Jag har svurit och pratat om hur ofantligt bra vi hade det, hur mycket frihet vi fick och hur nära vi kom varandra. Men faktum är att det inte hände över en flygresa, det var nog inte förrän efter sportlovet som vi alla började komma in i våra vanor. De sex veckorna efter landning var svajiga, vi var alla utanför vår comfort-zone och försökte nätt och jämt hinna med plugget samtidigt som de första utgångarna, turistandet och processen med att lära känna värdfamiljen och Richmond. Jag minns en kväll då jag inte kunde sluta gråta och desperat försökte täcka ansiktet med concealer för att min värdmamma inte skulle se att jag varit ledsen. Jag tror inte att jag var ensam om att vara skärrad. I dagboken skrev jag att det var lätt att leva ensam i lilla Lund men när man var ensam i en helt ny stad där man knappt kände någon var det en helt annan sak och jag sa till mina vänner i Sverige att allt hade varit helt perfekt om de också fanns med mig.
Men jag växte, det gjorde vi nog alla utan att vi riktigt förstod det. Vi hade bara varandra att förlita oss på vilket gjorde vår gemenskap så otroligt stark. Jag lärde känna min klass väldigt bra också, och jag tror att det gjorde att hemkomsten blev så jobbig för mig. Alla verkade ha något bättre att komma hem till, en pojkvän, en saknande familj, ett husdjur. Jag tyckte redan att jag hade allt jag behövde i London. Men det tog inte mer än en vecka förrän jag var tillbaka i mina gamla vanor igen, fyllde arton och började jobba. Det var hektiska dagar i glasskioskerna och på bussresorna hemåt lyssnade jag på The 1975 medan jag drömde mig tillbaka till en annan vardag. Efter nästan sex veckors stress började jag skolan igen och började sakta inse att bubblan som jag levt i i London hade spräckts för länge sedan, livet hade ju bara börjat och det var dags att gå vidare. Det var jättesvårt, men månaderna hemma fick mig att inse hur viktiga alla som var här hemma faktiskt är för mig. Jag fick nya vänner och lärde känna de i min klass bättre, förutom de som varit i London. Och dessutom träffade jag mina nya vänner från London flera gånger om, vilket gjorde det lättare att gå vidare från vårt äventyr. 
Jag kan utan tvekan säga att 2014 är det år som lärt mig absolut mest om livet och om mig själv och jag hoppas att 2015 blir likadant. Jag har redan många planer som jag längtar efter att sätta i verket, jag drömmer om att åka tillbaka till London medan Prag och Berlin redan är inbokat. Hoppas också att jag besitter ett körkort på min nittonårsdag. Dessutom ska jag antagligen inte plugga vidare i höst som det ser ut nu, kanske väntar nya möjligheter på andra sidan jorden, vi får se. Jag vill inte ropa hej än.
 
Tack för det här året lovelies. Och tack alla gamla & nya vänner som gjort det oförglömligt. Love you all!


Indoor

 
Har haft en sjukt chill lovvecka! Fått fina julklappar, sovit ut, varit ute och klubbat, träffat Kristin, Linnea & Johanna från London och julshoppat, ätit julmiddag hos min moster och idag var jag hos Klara i Lund med några andra från klassen och brunchade. Kom hem för två timmar sedan och har äntligen julstädat rummet. Så nu sitter jag här, myser, hostar och lyssnar på spotify. Tänk att detta var sista hela veckan på 2014? 


Kärlek

Hej bloggen, jag har under den senaste timmen försökt skriva något tilltalande och djupt om kärlek, jag har försökt skriva om hur osäker jag var förut, om hur högstadiet totalt krossade mig och alla förhoppningar om att någon någonsin skulle kunna tycka om mig, och om hur jag nu lyckas falla för de mest oklara killarna på hela planeten. Jag har försökt beskriva känslan av han som var min för en kväll, som jag visste bara utnyttjade mig, som fick röda varningsflaggor att hissas framför mina ögon men som varenda nerv och muskel i min kropp inte kunde stå emot. Jag har försökt berätta om de andra som kom och gick därefter, som aldrig egentligen ville ha mig och som fick mig att känna mig dum för att jag någonsin trott något annat. Jag har försökt förklara hur det kändes att gå och bära på förhoppningar om att han skulle vara den som ändrade allt, om hur jobbigt det faktiskt var att erkänna det men hur jävla mycket jobbigare det blev att inse hur kolossalt fel jag hade haft hela tiden. 
Trots det är kärlek det enda jag lever för, det enda som inte går att ersätta med pizza eller choklad fastän man jämt och ständigt använder det som ursäkt för att inte behöva det. Men man ljuger för sig själv och jag är så trött på att göra det. För man behöver kärlek, man behöver det så fantastiskt otroligt hemskt mycket. Man behöver tårar, kyssar, skratt, kramar, spänning, blickar, handtag, hångel osv. Fastän det krossat mig otaliga gånger och fastän det finns så jävla många douches därute så behöver man det mer än man egentligen vill. 
 
Så kära 2015,
KOM OCH FUCKING GE MIG KÄRLEK NU.
 


RSS 2.0