"Det gör nästan ondare att förlora något du aldrig haft"

 
Juni avslutas med tomhet, för det blir aldrig som man tänkt sig. Egentligen skulle det bli en lång text om mig, att jag har blivit hon som bryr sig för mycket och som alltid får för höga förhoppningar om allt och alla. Men det kändes helt plötsligt så jävla meningslöst, det är ingen som orkar bry sig om det längre, inte ens jag. Jag är som ett stökigt rum efter denna våren och jag vet inte vart jag ska börja. När jag lyfter på något så gör det ont och det känns som att det kommer ta tid innan allt är på sin plats igen.


Marvins room

Saken är att jag visste nog hela tiden vad som väntade mig när Melinda åkte i söndags. Jag drömde att hon ringde mig flera gånger när hon var på flygplatsen, sa att hon hade kommit fel eller att hon inte hittade, att hon höll på att missa planet.
 
Pappa drack en del ikväll och vi pratade om framtiden. Om utbildning, arbetslöshet, eget företag. Om att jag inte vet vad jag vill bli. Vi pratade om att han inte längre kände att han nådde ut till mig, att han ville att vi skulle prata mer. Jag förklarade att det är mycket som pågår och att man inte alltid har orken att prata när man mår dåligt över något. Man orkar inte säga sanningen för man pallar inte förklara, så man säger att man mår bra istället och så är det inte mer med det. Men han sa att även om det är så, har han gått igenom mycket och han ville att jag skulle känna att jag kunde prata med honom om jag kände för det. Jag älskar honom för det, men det går ju bara inte att prata om allt längre.
 
Jag känner mig ensam just nu. Jävligt ensam. Han och jag har inte pratat på aslänge. Ska vi ens prata? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Trots att jag har hört allt om honom, hur han är av andra, så har han aldrig sagt till mig direkt vad han känner och vad han vill. Han låter mig inte vända blad känns det som. Jag är fast. Jag vill komma loss. Jag vill inte göra så stor grej av det längre, jag orkar inte älta honom, det räcker. Enough is enough. Har snart spillt känslor, tårar och tankar åt honom i tre månader.
 
Det är bra på jobbet. Den här veckan har jag känt mig hemma där, jag har upplevts nån sorts gammal trygghet som man hade när man själv gick på dagis. Dem barnen har verkligen inga bekymmer what so ever, förutom när gungorna inte är lediga eller när kompisen snor deras spade. Jag behöver inte tänka där och det är underbart, jag ägnar mig bara åt alla andra och slipper ta itu med mina cepe-känslor.
 
Jag har alltid brytt mig så mycket om allting. Jag tar ingenting för givet. Men det är också min största nackdel. Jag kan inte släppa saker. Jag kan inte gå vidare när jag behöver det. Jag behöver alltid hjälp.
Ensam är stark my ass. Det är tvärtom.
 
"Are you drunk right now?"
I'm just saying you could do better
Tell me have you heard that lately


Jag vet att jag kan bättre

 
Har skrivkramp. Det märks att inte alla är hemma, det är liksom något som fattas. Jag känner mig inte hel utan dem. Jag tänker för mycket... Särskilt på sånt (han) som jag inte borde tänka på. Fast så är det nästan alltid iaf. Skillnaden är att jag inte blir lika distraherad från det nu när dem är iväg. Jag cravear choklad, killar, kyssar, alkohol och bra musik. Mer värme och lägre pollenhalter. Hoppas på helgen!


RSS 2.0