Ord

Det finns inget annat jag älskar mer än förmågan ordet har. Ord som bildar meningar som blir till långa rader som kan bli till flera sidor och tillslut något mer. Ett inlägg. En novell. En bok. Ord som skapas på ett papper eller en skärm, synliga och tolkningsfria och till för världen att läsa. Ord som har förmågan att förmedla så mycket mer än bara bokstäver, ord som kan förvandlas till en känsla, som skapar en tanke, som kan bli till en handling. Jag är förälskad i ord som kan förändra, som kan fånga en och röra om i en, ord som bildas ur andra människors innersta djup är det finaste som finns. De kan vara de mest blottande av meningar, formulerade ur en annan persons verklighet. Jag lyssnar och läser med respekt, smakar av varje ord för sig, njuter av hur vissa av dem kan höra ihop så väl med varandra.  
Jag tycker om att läsa men jag älskar att skriva. Det är och har nästan alltid varit det bästa jag vet. Så detta året måste jag börja, på allvar, på riktigt. Jag bryr mig inte om inspiration längre, jag vet att det jag behöver redan finns inom mig. Det är mars nu och om två månader befinner jag mig i en Berlin för att göra vad jag vill i en månad. 
Och då. 
Då ska jag skriva.
Mest för mig själv, men också för er.



art

 
Om inte detta är konst vet jag inte vad det är. Finaste bästa Matthew åh... Se hela. the one who can hurt you the most is you



som att limma ihop krossat glas

 
När jag var tio år var jag alltid väldigt glad. Det kom verkligen från insidan och syntes långvägar. Jag gick i fjärde klass och var kamratstödjare på en skola som kändes som mitt andra hem. Jag gjorde så gott jag kunde i skolan, kämpade med matten och uppskattades av lärare och pedagoger. Många yngre barn såg upp till mig och min omtänksamhet. Jag kände trygghet och tillhörighet och hade många vänner som jag umgicks med, sov över med, åkte på läger med. På helgerna längtade jag till skolan.
 
Tio år senare är jag förstås inte samma flicka längre, men hon finns någonstans inom mig fortfarande. I mitt sätt att alltid vilja väl, att tänka på andra före mig sjäv, att bära hjärtat i handen. I år dessa egenskaper fullständigt kastat omkull mig, jag har fått känslor för någon som inte ville ha dem och upplevt den sortens hjärtesorg som smärtar så mycket att man tappar andan. Minst lika ont gjorde det att behöva lämna München mitt under min favoritårstid, känslan av att ha blivit sviken av livet, mest för att mamma drabbats av en allvarlig sjukdom som sjukvården kan för lite om. För att jag varit tvungen att åka hem och försöka bygga upp ett nytt liv från grunden, som att limma ihop krossat glas. 
Jag har konstaterat mig glutenkänslig och med största sannolikhet IBS/Endometrios. Jag har jobbat länge och mycket på förskolan, som jag så tacksamt snubblade in på i maj, men som jag prioriterat alldeles för mycket för mitt eget bästa. Magkatarr och ångestattacker har kommit och gått och helger och ledighet har gått ut på att återhämta sig, snarare än att göra något avslappnande och roligt med vänner eller familj. Jag har varit så himla ledsen i år, det har jag skrivit om tidigare. Jag har varit ensam mer än jag varit tidigare i mitt liv. Från att ha gått från skollivets kompisluncher och pluggfikor till kontakt en gång i månaden eller inte alls. Jag är en ensamarmé enligt mitt stjärntecken, men jag är i så stort behov av människor och närkontakt. Jag mår dåligt av att vara ensam, ensam med mina tankar. Men så är det ju allt det här som jag går igenom, som förresten kroppen är helt fantastisk på att ignorera och försvara mig mot, som ingen annan förstår, trots oändliga messkonversationer och långa kompisdejter. Det har varit så tufft att hantera och det har skadat mig i år. Men överlever jag det här, överlever jag allt.
 
Allt jag hoppas inför nästa år är att det är snällare mot mig än det som nu håller på att ta slut. Men att det händer över en natt har jag svårt att tro på. Jag vill ju så gärna vara flickan som alltid är glad igen. 
 
Jag hoppas ni mår bra därute och får en fin nyårsafton ♥



london

 
Jag har varit i London i helgen och hittat mig själv lite igen. Hälsat på vänner; Linnea, Lovisa och Gwendolyn. Flög från ett soligt Kastrup förra torsdagen och landade i mitt föredetta hem, där mycket har förändrats, mest i mig själv. Det kändes nu enbart som en stor stad lätt att drunkna i som jag inte tillhör längre. Jag tänker mycket på tillhörigheter, eftersom jag så himla gärna vill tillhöra något eller någon. Det blir så uppenbart efter gymnasiet när kontaktnäten sinar och alla i ens vänskapskrets drar på olika håll. Livet är ju så bara, och det är okej. Jag tänker mycket på att det är nog den största anledningen till varför jag känt mig mer själv än jag någonsin gjort under mina tjugo år. Börjar tänka på året som snart är slut och hur det har rent ut sagt känts som en överlevnad i perioder, tiden efter jag kom hem från München är bara suddig och sommaren som passerade kändes bara som en vecka. Jag har stressad och grävt ner mig och oroat mig och varit så himla ledsen i år. Känt mig sviken av min kropp och av livet som nyss börjat och är rädd för hur starten på mitt tjugotal kommer att påverka mig. Enough said, därför kändes det så skönt att få uppleva sådant som konstant pågår i vad som känns som paralella världar i andra städer; i London. Jag älskade (i) helgen, tatuerade mig i Brick Lane, drack champagne, myntade begreppet shoppingbakis efter en fredag på Oxford Street, grät, tappade bort min telefon, åt bakismat på wagamama, studerade utsikten från tionde våningen på Tate, hånglade, åkte nattuber genom ett tindrande London medan jag pratade lots of english. Skrattade, gosade med Gwendolyn och bakisfrossade i bär- och nutellapannkakor, drack te och pratade kärlek med Lovisa, Linnea och Anna. Mådde riktigt bra igen tror jag. 



Halsey writing about Matty

"He doesn’t like to cuddle. He likes to grip my hips and pull the fibers of pink tissue in shreds from my lip with his teeth. He throws his hands in the air like a messiah and leans his head out the open window. easy. breathe. codeine. breeze. We laugh loudly and kiss loudly and moan loudly. He mouths vulgar things that make me giggle in front of our friends. I run my hand along the seam off his tight black jeans beneath the table top. He rolls his eyes and smirks at me. We take every opportunity to touch, to feel, so secretly. So public. Exhibitionist pleasure. We play like children, tousling my hair and I climb on his back. We roll spliff after spliff and talk rapidly and vigorously and trip over each others sentences like a sidewalk crack. He says “us” like it means “amen” and his eyes burn wild with a fire of passion. We get drunk. Off of wine and skin and things we love. His smile erupts across his face like it could shatter his cheekbones. His eyes glimmer like a lake catching the glare of the moonlight. A glint of silver is growing up the side of his hairline. He thinks it makes him look distinguished. I laugh and agree. He loves to be so much older than me. He thinks it makes him wise. We spend a lot of time in hotel rooms with the doors shut. (We spend a lot of time outside of hotel rooms with our mouths shut.) He thinks the Xanax makes the sex last longer and I don’t argue. I always wake up first. I sit at the desk and work quietly and glance at him in the sheets. Vulnerable and quiet. Soft face. Soft sounds. A warm cup of coffee and marmalade light through the windows. We bond over love for our brothers. We fight over where the chord change should go. We tease, oh we tease. He likes clean socks and messy hair and he runs his fingers down my overall straps with a tigers grin. He writes his name in the fog on the mirror from where he grabbed a fistful of my hair and pressed my face against the glass. He loves soul music. We sing confidently and triumphantly. I tap my fingers like spiders legs across his bare chest and undo his buttons one by one. I toss my head back and laugh maniacally and pout my lips when he won’t be fair. He speaks like a pastor and trips over his words, his tongue struggles to meet his brain. That’s how a prodigy thinks. (Or it’s the drugs). He knows when my words are about him and he lets it all go to his head and I don’t care because I love to watch him love himself. We laugh and fuck and play and write and plot and say goodbye and never worry. He is my occasional constant. A parody of himself. A paradox of ever present and transparent. I don’t care what he is."
 
Jag vill skriva om någon som Halsey gör om Matty Healy. Så fint och ärligt, så naket och vågat och underbart. 



Cajsa Tapper
kontakt: cajsatapper@gmail.com
vsco.co/tappercajsa
RSS 2.0